EH BIEN var H. Brugsch Champollions like; re dan som gymnasist lyckades han tolka den svårtydda demotiska skriften; hans demotiska grammatik (1855) fick först efter 70 år, hans egyptiska ordbok (1867—82) först 1926 en nyare ersättning. Vinhandlaren F. C h a b a s i Chalon-sur-Saöne tillkommer en hedersplats i e:s historia framför många facklärda egypto-loger; hans studier i egyptiska papyrer, vilka bragte klarhet i den hieratiska skriften, stå som ett mönster för filologiskt arbete och förena i sällsynt grad sinne för texternas innehåll och för språket. — Den 3:e fasen av e:s historia står i specialforskningens tecken; på grundval av det omfattande material, som dragits fram under den föregående tiden och vars betydelse de äldre egyptologerna klarlagt, var det den tredje generationens uppgift att fullända e:s inre byggnad och genom kritisk forskning och metod höja den till samma ståndpunkt som de övriga forntidsveten-skaperna. Huvudmännen under detta sista utvecklingsskede av e. äro A. Erman och G. Maspero. Genom talrika grammaliska arbeten har E r m a n påvisat perioderna i det egyptiska språkets utveckling samt karakteriserat deras egendomligheter i språkhistorisk belysning; likaledes har han sökt lägga samma historiska betraktelsesätt till grund för sina studier över den egyptiska kulturen och uppdelat denna i sina naturliga perioder, vilkas egenart han skildrat. Ermans tolkning av egyptiska texter har varit banbrytande för e.; omkring hans lärostol i Berlin ha talrika yngre egypto-loger samlats. K. S e t h e intager jämte F. L. G r i f f i t h den främsta platsen bland de moderna egyptologerna som textutg. och kännare av det egyptiska språket. W. Spiegelberg har valt den demotiska skriften och Egyptens senare kultur till sitt särskilda område och har lämnat talrika värdefulla bidrag; H. J u n k e r har med stort språkligt och kulturhistoriskt utbyte studerat språket i hieroglyferna från den grekisk-romerska tiden. J. H. Breasted och A. M o r e t ha gjort sin viktigaste insats inom religionshistorien; den förres brett lagda skildring av den egyptiska historien förtjänar också nämnas. Masperos studier ha sträckt sig över hela e:s område; hans betydelsefullaste arbeten äro på e:s reli-gionshistoriska, arkeologiska, politisk-historiska och konsthistoriska områden. Under många år var han ledare av utgrävningarna i Egypten och chef för det egyptiska museet i Kairo. I detta sammanhang bör de skandinaviska ländernas insats icke förbigås. Norrmannen J. Lieblein har givit bidrag till Egyptens kronologi, historia och religions historia och torde ha varit den förste i Skandi navien, som drev e. på vetenskaplig basis Dansken V. S c h m i d t ägnade sig åt gravarnas arkeologi; ett vackert minne av hans arbete är den egyptiska samlingen i Ny Carls-bergs glyptotek, vars bästa pjäser han fört till Danmark; i H. O. Lange har dansk vetenskap en representant för den nya, kritiska riktningen inom e. Svensken K. F. P i e h 1 har utvecklat en rastlös, mångsidig verksamhet, som särsk. samlat sig omkring de senare perioderna av det egyptiska språket. — Litt.: K. Sethe, »Die Ägyptologie» (1921). O.K.-P. Eh bien [e biä'] (fra.), nål nåväl! välan! Ehle, Herman, ärflighetsforskare, se N i 1 s s o n-E h 1 e. Ehlers, Ernst Heinrich, tysk zoolog (1835—1925), 1869 prof, i Erlangen, 1874 i Göttingen, har i sina arbeten behandlat lägre djurs, särsk. borstmaskars, morfologi och systematik; utgav från 1881 »Zeitschrift für wissenschaftliche Zoologie*. O. C-n. Ehlers, Edvard Lauritz, dansk läkare (f. 1863), D:r med. 1891, föreståndare för Rigs-hospitalets dermatologiska klinik 1906, överläkare vid Kommunehospitalets 4:e avd. 1911. E. har inlagt stora förtjänster om syfilis’ och spetälskans utforskande och bekämpande. På hans initiativ har ett Welanderhem (se d. o.) upprättats i Köpenhamn. I och för spetälske-forskningen har han gjort vidsträckta studieresor, tagit initiativet till upprättande av spetälskeasyler och grundat tidskr. »Lepra», som han redigerade 1900—14. T. H-n. Ehnemark, Carl Magnus, sjömilitär (1803 —74), underlöjtnant vid flottan 1821, kommendörkapten 1853, konteramiral 1857, avsked 1868. E. tjänstgjorde 1828—32 i franska marinen och deltog därunder i expeditionen till Algeriet 1830 och i blockaden av Lissabon 1831. 1851—57 var han chef för Sjöförsvars-dep:s kommandoexp., 1857—62 sjöminister och 1862—68 befälhavande amiral i Karlskrona. 1866 utnämndes E. till chef för flottan. E. Bz. Ehrenberg, Christian Gottfried, tysk naturforskare (1795—1876), 1827 e. o. och 1847 ord. prof, i medicinens historia i Berlin, 1842 vetenskapsakad:s sekreterare där, bereste 1820 —26 tillsammans med F. W. Hemprich Nord-ostafrika och medföljde A. Humboldt 1829 på hans resa i Mellanasien. De biologiska resultaten från dessa resor offentliggjorde E. i »Sym-bolæ physicæ, seu icones et descriptiones mammalium etc.» (1824—45, med suppl. 1899— 1900). Vistelsen vid Röda havet gav material till »Die Corallentiere des Roten Meeres» (1834), ett för sin tid förtjänstfullt arbete, i vilket han uppställde klasserna Anthozoa — 71 — — 72 —