EHRENBUSCH Ehrenbusch, Joachim (före adlandet Buscovius), ämbetsman (1642—99), var f. i Brandenburg och blev efter studier vid Rostocks univ. 1668 prof, i grekiska och s. å. protonotarie vid det nya univ. i Lund. Under skånska kriget blev E. 1677 generalauditör. S. å. häradshövding i Oxie m. fl. härader, deltog E. efter freden i arbetet på införandet av sv. lag i de skånska landskapen. Han adlades 1681 men slöt själv sin ätt. P. S. Ehrencreutz [-kröjts], Olof Benjamin, politiker (1702—72), hovjunkare 1731, kammarherre 1737, assessor i Svea hovrätt 1741, hovrättsråd 1747, erhöll 1761 landshövdings titel och lön. E. hörde länge till hattpartiets förgrundsfigurer, var fem gånger föreslagen till riksråd, en gång till justitiekansler och tre gånger till lagman, men drevs, ej minst av otillfredsställd ärelystnad, att närma sig mössorna (från 1761). S.Bsn. Ehrenfels, Christian von, friherre, österrikisk filosof (f. 1859), 1888 privatdocent i Wien, 1896 prof, i Prag, har som lärjunge till A. Meinong (se denne) under dennes tidigare skede dels undersökt bl. a. gestaltkvaliteternas (se d. o.) fenomen, dels utifrån en avvikande viljepsykologi uppställt sitt eget, dock i åtskilligt besläktade »System der Werttheorie», (2 bd, 1897—98); har senare i ett flertal etiska undersökningar behandlat sexualproblemet. P. E. L. Ehrengranat, Claes Adam, hippolog (1781 —1842), blev 1797 ridpage hos Gustaf IV Adolf och erhöll ridutbildning i Uppsala och vid Strömsholm, varefter han 1800 utnämndes till kornett vid S. skånska kav.-reg. Efter genomgången ridskola i Köpenhamn blev E. 1807 stallmästare vid reg. och 1810 hos kronprins Karl Johan, varvid han lämnade krigstjänsten. 1814—37 var han chef för Flyinge stuteri, där han inrättade en ridskola för kav:s officerare, och blev 1831 hovstallmästare. E. var en syn-nqrligen framstående ridlärare och har utg. ett flertal hippologiska arbeten, bl. a. »Om hästars rörelser i deras samband med ridkonsten» (1818) och »Ridskolan» (1836). E. Bz. Ehrenheim, von, adlig ätt, stammande från Peter Paliche (1659—1710), f. i Stettin, slutl. generalkrigskommissarie i Livland och Kurland, adlad 1705. En sonson till denne var E. 1), som 1805 blev friherre men själv slöt sin ättegren. C. 1) Fredrik Vilhelm von E., friherre, ämbetsman (1753—1828), e. o. kanslist i Riksarkivet 1775, inträdde på den diplomatiska banan 1782, var Sveriges chargé d’affaires i Köpenhamn från 1790 och minister från 1794, t. f. hovkansler från 1797 samt kanslipresident (motsvarande utrikesminister) från 1801. Vid statsvälvningen 1809 avgick han, drog sig då tillbaka från statstjänst och levde sedan för sina naturvetenskapliga intressen. Han utgav 1822 »Samlingar i allmän physik», 1. E. Ths. 2) Pehr Jacob von E., den föregåendes kusins sonson, godsägare, politiker (1823—1918), jur. utr. kand, i Uppsala 1846, e. o. fiskal i Svea hovrätt 1850, v. häradshövding s. å. E. företog 1852—53 en utrikes studieresa, som betytt åtskilligt för hans senare politiska uppfattning, gifte sig 1853, slog sig då ned på familjegodset Grönsö och levde lant-junkarens lugna liv. 1854—61 var han även disponent å Malingsbo bruk. Tidigt kände han en stark dragning till politiken. Han var e. o. kanslist hos ridderskapet och adeln vid 1847/48 års riksdag och bevistade riksdagarna 1850/51, 1856/58, 1859/60, 1862/63 och 1865/66. Han tillhörde på Riddarhuset den reformvänliga sidan, deltog flitigt i utskottsarbetet (led. bl. a. av Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet och Konstitutionsutskottet) och förvärvade stort anseende för sin självständighet, oegennytta och duglighet. Till sin egen »obeskrivliga fäg-nad» blev han 1866 utnämnd till konsultativt statsråd, sedan De Geer förmått övertyga Karl XV, att E. icke vore alltför »röd». Hans uppgift blev ej minst att tjänstgöra som ministärens riksdagstalare. Ss. sådan utmärkte han sig för klarhet och elegans, kraft och slagfärdighet trots ett städse försynt och behärskat framträdande. Inom ministären tillhörde han De Geers förtrogna, och han avgick också jämte denne i juni 1870. Den konflikt med konungen, som närmast förorsakade avgången, är tvivelsutan motivet till en motion om statsministerämbetets införande, som han väckte 1872. E:s följ, politiska bana blev lång, verksam och lysande, och han kom slutl. att intaga en ställning ss. en av dessa över partilivets vimmel stående, vördnadsvärda men därför icke veka statsmän, vilkas omutliga rättrådighet, ansvarskänsla och medborgarsinne göra dem självskrivna att beklädas med de högsta och mest krävande uppdrag. Han var led. av F. k. 1867—1902, av Bankoutskottet 1871, av särskilda försvarsutskotten 1871 (urtima riksdagen) samt 1883, av Konstitutionsutskottet 1872—87, av Statsutskottet 1888—91, var v. talman 1879—91 och talman 1891—95. — 75 — — 76 —