EHRENSTRÖM Under 33 år ensam lärare vid jur. fak. i Lund, undervisade E. många generationer sv. ämbetsmän och skapade i sina läroämnen en fast undervisningstradition. Hans talrika tr. skrifter förblevo länge grundval för den jur. undervisningen och äro ännu en oumbärlig källa för kännedomen om rättstillståndet i Sverige vid tillkomsten av 1734 års lag. Ehuru påverkad av A. Rydelius’ filosofi och grundligt bevandrad i tysk-romersk rätt, har E. framlagt ett fullt självständigt, helt sv. rättssystem. Hans klara och lediga men ändock knappa stil skiljer sig fördelaktigt från dåtidens ordrika sv. ämbetsmannaspråk och det samtida utlandets av romerskräfts-liga uttryck och tankar tyngda juridiska framställningssätt. Utom talrika akad. disp. har E. utg. bl. a. »Inledning til then swenska jurisprudentiam civilem» (1729), »Inledning til then swenska processum civilem» (1732, 3 uppl. 1759), »Then swenska jurisprudentia civilis» (1746), »Föreläsningar öfver giftermålsbalken» (1747), »Föreläsningar öfver ärfdabalken» (1752), »Inledning til then swenska jurisprudentiam criminalem» (1756), »Inledning til then swenska processum criminalem» (1759). E. K. Ehrenström, adlig ätt stammande från häradshövdingen i N. och S. Möre m. fl. härader Nils Ströman (1641—1705), 1692 adlad E. Dennes sonsons son, nedannämnde E. 1), im-matrikulerades på finska riddarhuset 1818; hans ättegren utslocknade 1863. C. 1) Johan Albrekt E., ämbetsman, me-moarförf. (1762—1847), f. i Helsingfors, ägnade sig till en början åt militärtjänst i Finland och trädde i nära beröring med de kretsar, som under inflytande av G. M. Sprengtporten arbetade på Finlands lösrivande från Sverige. 1786 ingick han i Kungl. kansliet, åtföljde s. å. Sprengtporten på dennes resa till Ryssland men skall, enl. egen uppgift, härunder ha fått upp ögonen för arten av dennes landsförrädiska och egoistiska planer, varför E. ensam återvände till Sverige och skyndade att i en relation till Gustav III avslöja allt han visste om dem. Han blev nu kabinettssekreterare hos kungen, fick medfölja högkvarteret under 1788 —90 års krig och var kungen följaktig på resan till Aachen 1791. Efter Gustav HI:s död tog han, missnöjd med den nya regimen, sitt avsked och blev snart en av de mest hätska intrigörerna mot Reuterholms regemente; av G. M. Armfelt betrodd som mellanhand vid dennes korrespondens med Gustav IV Adolf, tillskrev han även själv Armfelt en följd brev, vilkas innehåll var sådant, att vid den stora förföljelse, Reuterholm igångsatte mot gusta-vianerna, E. som en av de mest komprometterade dömdes att mista gods, adelskap och liv. På schavotten benådades han (1794) från dödsstraffet men insattes på Karlstens fästning; 1796 förflyttades han till Vaxholm och fick från 1799 vistas på sin närbelägna gård Djurö; 1800 lösgavs han helt och återfick sitt adelskap. Han begav sig nu på utrikes resor, erhöll efter 1809 års statsvälvning titeln regeringsråd, överflyttade 1811 till Helsingfors, där han som ordf, i en kejserlig byggnadskommission verksamt bidrog till den finska huvudstadens ombyggnad och förskönande; 1814 erhöll han titeln kejserligt statsråd. Mot 1820-talets slut, sedan han dragit sig tillbaka från sina befattningar, påbörjade han nedskrivandet av sitt stormiga livs minnen (utg. av S. J. Boèthius, 2 bd, 1882 —83), ett sällsynt fängslande och välskrivet De tre gustavianerna (fr. v.: J. F. Aminoff, J. A. Ehrenström och G. M. Armfelt) »åter förenade */s 1803». Gravyr efter målning av Berton. memoarverk, som trots den uppenbara karaktären av försvarsskrift lämnar ytterst värdefulla upplysningar om den gustavianska tiden. — Litt.: T. Hartman, »De tre gustavianerna» (1899). C. — 85 — — 86 —