EHRENSVÄRD vapenplats på Vargskären utanför Helsingfors. Redan 1750 påbörjades arbetet under E:s ledning med rikliga anslag av ständerna, och 1750 erhöll den nya fästningen på E:s förslag namnet Sveaborg. Så länge hattarna sutto vid rodret, kunde E. påräkna ständigt nya anslag för det storartade men dyrbara befästningsarbetet ävensom för sitt andra stora livsverk, som skulle utgöra det nödvändiga komplementet till Sveaborg, arméns flotta. Redan 1747 hade E. väckt förslag om byggandet av en sådan, detta förnyade han 1755, och det vann då riksdagens bifall. Verkställandet fördröjdes dock av det pommerska kriget, i vilket E. åter utmärkte sig och 1760 blev sårad vid försvaret av det av honom kort förut intagna Pasewalk. 1761 blev E. överbefälhavare men kunde liksom sina företrädare föga uträtta av brist på medel. Efter freden 1762 återvände E. till Finland, dit medförande Chapman (se denne), och nu byggdes både fartyg och docka. Mössornas seger 1765 medförde dock försvars-arbetenas nästan fullständiga inställande och E:s avlägsnande från all befattning därmed, A. Ehrensvärds gravvård på Sveaborg av Sergel. men sedan hattarna 1769 åter kommit till makten, återfick E. ledningen både av fästnings-bygget och av arméns flotta. 1771 tog han dock för sjuklighet avsked. Som så många andra fosterlandsälskande hattar hälsade E., som vid revolutionsförsöket 1756 uppträtt som en ivrig anhängare av ständerväldet, Gustav IH:s statskupp med glädje. Konungen å sin sida utnämnde E. till fältmarskalk, lät 1783 gravsätta honom mitt bland hans verk på Sveaborg och uppgjorde själv en skiss till en gravvård, som Sergel modellerade. E. är en av frihetstidens mest tilltalande gestalter, sällsynt begåvad—även på diktningens och konstens område —, oegennyttig, outtröttlig och en brinnande fosterlandsvän. — Litt.: J. Rosengren: »A. E.» (1891). P.S. 3) Carl August E., den föregåendes son, greve, generalamiral, konstfilosof, förf, och tecknare (1745—1800). E. ägnade sig från barndomen åt krigaryrket. Efter 12-årig tjänst vid Äboläns reg., arméns flotta samt Sveaborg besökte E. 1765 Frankrike och Holland, där han vid sidan av militära studier ägnade sig åt litteratur och konst. Hemkommen 1768 gjorde E., som bl. a. biträdde Sprengtporten vid genomförandet av 1772 års revolution i Finland, snabb karriär samt blev 1777 överste och sekundchef för arméns flottas finska eskader. 1780 företog E. jämte en släkting L. A. Mannerheim en resa över Danmark och Frankrike till Italien, uteslutande för att studera konst. På grundvalen av sina här förvärvade kunskaper utgav E. ett flertal arbeten, t. ex. »Resa till Italien 1780, 1781, 1782» (1786), »De fria konsters filosofi» (s. å.) samt »Underdånig p. m. till Gustaf III», den sistn. dock aldrig framlämnad. E. framstår här som en över-tygelsetrogen nyklassicist, en åskådning, som han till stor del bibragts av målaren Louis Masreliez. Båda återgå på nyklassicismens store teoretiker Winckelmann, från vars åsikter dock den självständige E. i flera hänseenden tog avstånd. En frisk fördomsfrihet och sund självsyn prägla E:s estetiska uppfattning, i sht hans många geniala detaljanmärkningar. I motsats till sina samtida förstod han sålunda den italienska ungrenässanskonsten och visade en subtil känsla för och ingående kännedom om arkitektur. I förhoppning att bli Adelcrantz’ efterträdare som överintendent utvidgade E. sina kunskaper på detta område högst väsentligt. E:s analyser av italiensk och sv. folkkaraktär vittna om en sund och klar psykologisk blick. Hans stil var originell och kärv men stundom så kortfattad, att meningen blir svårbegriplig. 1782 återinträdde E. i tjänst vid flottan, blev 1784 överamiral och bosatte sig i Karlskrona. Då E:s planer att reformera flottan ej kunnat förverkligas, motsatte han sig Gustav III:s krigsplaner samt föll i onåd och fråntogs under 1788 års krig överbefälet. 1789 erhöll E. dock befäl över finska skärgårdsflottan. Med klok beräkning av de sv. och ryska skärgårds-flottornas styrkeförhållanden vägrade E. att följa Gustav HI:s önskan om ett omedelbart anfall. 24/s gingo emellertid ryssarna till attack utanför Fredrikshamn och lyckades, trots att svenskarna visade glänsande tapperhet, tillfoga E. ett svårt nederlag. Härigenom hade han definitivt förlorat konungens ynnest och inlämnade — 89 — — 90 —