EHRENSVÄRD A. L. Ribbing invigd i planerna på Gustav III :s mord och erhöll i uppdrag att underrätta sin överstelöjtnant, E. P. Lilliehorn, om vad som var i görningen. Så skedde, och den av E. högeligen beundrade chefen hade intet att invända, vadan E. styrktes i sin tro, att han uppfyllde en tung men nödvändig plikt. Han deltog i den Pechlinska middagen på maske-raddagen och även i maskeraden, varifrån han skyndade till Lilliehorn med den stora nyheten, häktades efter några dagar, sedan Lilliehorn i sin bekännelse förrått honom, dömdes 15/s 1792 förlustig sitt adliga stånd samt skyldig mista liv, ära och gods; straffet förvandlades genom nåd till evig landsflykt. E. tänkte nu gå i fransk krigstjänst men kom i stället att stanna i Danmark, där han (efter modern, f. Gyllenborg) antog namnet Gyllembourg och med välvilja mottogs av de frisinnade litterära kretsarna. Sedan han 1801 gift sig med P. A. Hei-bergs frånskilda hustru (se Gyllembourg, T. C.), ägnade han sig åt lantbruk på den lilla gården Ruhedal i Sorötrakten, flyttade senare till Köpenhamn och tog ivrig del i planerna vintern 1808—09 på en skandinavisk union under Fredrik VI, bl. a. genom att författa det s. k. luftballongdokumentet, »Strödda anmärkningar öfver Sveriges ställning sommaren 1808», ett litet tryck (omtr. i »Delagardiska archivet», 20, 1844), som genom små ballonger spreds över Skåne. — Litt.: J. L. Heiberg, »P. A. Hei-berg og Thomasine Gyllembourg» (1883); K. Johnsson, »Olycksmaskeraden» (1926; lätt romantiserad). C. 6) Albert Carl August Lars E., sonson till E. 3), godsägare, ämbetsman, politiker (1821— 1901), fil. d:r i Lund 1841, inträdde 1842 på diplomatbanan, där han 1855 avancerade till kabinettssekreterare. 1859 drog han sig tillbaka till sitt gods Tosterup i Skåne men utnämndes redan 1864 till landshövding i Göteborgs och Bohus län. E:s verksamhet där blev lång och gag nande. Särsk. intresse ägnade han folkundervisningen och fisket och nitälskade för det kulturella livets uppblomstring i Göteborg. Hans krafter togos emellertid mycket i anspråk även utanför länet. Han var således ordf, i kommittén ang. väghållningsbesväret på landet 1876 —80 och i den ännu viktigare lantförsvars-kommittén 1880—82. Under ståndstiden deltog han i riksdagarna 1847/48, 1853/54, 1856/58, 1862/63 och 1865/66. Vid den sista verkade han kraftigt för representationsreformen. 1867—74 och 1877—90 var han led. av F. k. och tillhörde där det moderata »skånska» godsägarepartiet, till vars tongivande medl. han räknades. Höjdpunkten och slutet av hans offentliga verksamhet infaller 1885—89, då han beklädde utrikesministerposten i Themptanders och Bildts ministärer. Trots sin koncilianta läggning och de bästa avsikter lyckades han emellertid knappast bemästra de unionspolitiska problem, som nu på allvar började göra sig gällande. E. T hs. 7) C a r 1 A u g u s t E., den föregåendes son, greve, sjömilitär (f. 16/0 1858), underlöjtnant vid flottan 1878, kommendör 1905, konterami-ral 1910 och amiral 1926. E. var 1904 led. av kommittén för Mariningenjörkårens omorganisation, 1904—06 chef för Sjöförsvarsdep:s kom-mandoexp. och blev 1906 varvschef i Karlskrona, var 1907—10 sjöminister, 1910—16 sta-tionsbefälhavare i Stockholm, 1916—19 inspektör för flottans övningar till sjöss och högste befälhavare över kustflottan under de sista åren av dess neutralitetsvakt samt 1919—23 be-fälhavande amiral och stationsbefälhavare i Karlskrona. Efter avskedet 1923 utnämndes E. 1924 till chef för konungens stab. E. Bz. 8) Johan Jacob Albert E., den föregåendes bror, greve, diplomat (f. 0/s 1867), fil. kand, i Lund 1887, jur. kand. 1891, v. häradshövding 1894, jur. d:r 1895, amanuens i Ci-vildep. s. å., attaché i Utrikesdep. 1896, t. f. fiskal i Svea hovrätt 1898 och assessor 1903, expeditionschef i Civildep. 1905, kabinettssekreterare i Utrikesdep. 1906, envoyé i Bryssel och Haag 1908, i Washington 1911. I Staaffs andra ministär var han utrikesminister, blev under världskriget Sveriges sändebud i Bern (1915) och Paris (1918). Han var sv. delegerad vid förhandlingarna om Nat. förb. i Paris mars 1919 och vid Ålands- och Spetsbergsfrågornas behandling — 93 — — 94 —