EHRNROOTH bete sysslade E. här huvudsaki. med stiidier över färgämnenas biokemiska verkningar. Han visade, att olika celler och cellbeståndsdelar ha olika affinitet till olika färgämnen, och indelade blodets element alltefter den varierande färgbarheten hos de vita blodkropparnas granula, därmed läggande den grundval, på vilken studiet av blodets histologi och blodsjukdomarna fortfarande bygger. Ytterligare resultat av E:s färgämnesstudier från denna tid äro bl. a. påvisandet av tu-berkelbacillernas syrefasthet, diazoreak-tionen i urinen samt införandet av den s. k. vitalfärgningen. 1887 utnämndes E., som redan 1884 fått titeln prof., till docent vid Berlins univ. Sedan han i ung. 1% år i varmare klimat vårdat en tuberkulos, som han ådragit sig under sina experiment, inrättade han efter hemkomsten först ett privat laboratorium men anställdes 1890 vid det just färdigbyggda Inst. für Infektionskrankheiten i Berlin. Han utnämndes snart till prof, vid univ. i Berlin och började nu sina undersökningar över immunitet och antitoxin. Han visade med de från högre växter stammande toxinerna abrin och ricin, att man kan framkalla immunitet även mot ämnen av icke bakteriellt ursprung och att det lyckas att noggrant bestämma antigeners och antikroppars styrka med användande av allmänna matematiska metoder, vilket fick stor betydelse för det rationella bruket av olika sera, i sht det av v. Behring framställda difteriserumet. 1896 inrättades för E. ett särsk. inst. för serumpröv-ning och serumkontroll. Han utarbetade här den metod för värdebestämning av difteri-serum, som ännu användes. Från denna tid stamma talrika arbeten över toxinets sammansättning och utbyggandet av den bekanta sido-kedjeteorien (se Antitoxin), som visserligen är behäftad med många svagheter men likväl fört till upptäckten av flera biologiskt viktiga förhållanden och givit praktiskt värdefulla resultat. E. övertog 1899 ledningen av det nyinrättade inst. för experimentell terapi i Frankfurt a. M. och påbörjade här i samarbete med andra forskare en serie undersökningar över hemolysiner och cytolysiner, vilkas komplexa natur fastslogs och för vilkas funktioner de ännu använda beteckningarna komplement och amboceptor infördes. I det done rade Georg-Speyer-Haus började E. 1906 de undersökningar, som lade grunden till kemo-terapien (se d. o.). Det gällde att finna en kemisk produkt, som har en så vitt möjligt spec. affinitet till den mikrob, man vill tillintetgöra, utan att i väsentlig mån påverka kroppens egna celler. Efter att under oändlig möda systematiskt ha genomprövat ett stort antal arsenikföreningar kom man fram till salvarsanet (sed. o.), som visade sig ha en kraftig effekt på trypanosomer och spiriller och som blivit av utomordentlig betydelse vid bekämpandet av framför allt syfilis. E. erhöll 1908 jämte E. Metjnikov Nobelpriset i medicin. A. Fl. Ehrnberg & sons läderfabrik, A.-b., Simrishamn, bildades 1898 för övertagande av det 1808 grundade fabriksföretaget. Ärl. tillverkningsvärde o. 4 mill. kr. Arbetarantal c:a 180. Omslutning 31/iz 1929 4% mill. kr., därav aktiekapital 3 mill. kr. Lth. Ehrnrooth, svensk-finländsk ätt, stammande från rådmannen i Åbo Hans Hansson Plagman (o. 1601—79), vars son, häradshövdingen över Kexholms län Johan Plagman (1623—96), 1687 adlades E.; dennes ättling i 5:e led är nedannämnde E. 5). Ätten immatrikulerades 1818 i Finland och har sedan 1809 icke varit representerad i Sverige. En sonson till Johan E., generalmajoren Carl Gustaf E. (1744—1817), far till E. 1), uppflyttades 1801 i dåv. riddarklassen, och den av honom grundad* ätten immatrikulerades på finska riddar-huset 1818; även denna ätt fortlever endast i Finland. C. 1) Gustaf Adolf E„ militär (1779— 1848), 1803 major, deltog med utmärkelse i finska kriget 1808— 09, blev 1809 överstelöjtnant och erhöll 1810 överstes avsked ur sv. tjänst, flyttade s. å. över till Finland och ingick i finska armén, där han blev generalmajor 1819, divisionschef 1821 och tog avsked 1826. H.Bg. 2) Lovisa A d e 1 a i d e E., den föregåendes dotter, författarinna (1826—1905), en av kvinnorörelsens pioniärer i Finland, grundläde 1874 en stipendiefond för kvinnliga medicine studerande, nu »Rosina Heikels stipendiefond», med namn efter Finlands första kvinnliga med. d:r. E. utgav under sign. A-i-a noveller och reseskildringar. S. N. 3) Johan Casimir E., den föregåendes Uppslagsbok. VIII. 4 — 97 — — 98 —