EIDOS ger till östråt», Skule och Haakon i »Kongs-emnerne», Brand, Peer Gynt, Steensgaard i »De unges forbund«, Julian i »Kejser og Gali-læer», Bernick i »Samfundets stötter», doktor Stockman i »En folkeliende», Rubek i »Naar vi döde vaagner», Thygesen i »Geografi og kjærlighed», Bothwell i »Maria Stuart i Skottland», Sigurcf Jorsalfar, Sigurd Slembe, Bratt i »Over evne», Dag i »Daglannet», Hadeln i »Kjærlighedens tragedie», kung Volmer i »Gurre», Mäster Olof, Lindkvist i »Påsk» och Swedenhjelm i »Swedenhjelms». E. är i yttre och inre mening en kraftgestalt, full av temperament, fantasi och känslovärme och med lika äkta uttryck för det våldsamt brutala som för det naivt godmodiga el. det vekt lyriska. E. är sedan 1909 g. m. sopransångerskan Kaja E., f. Hansen (f. 1884). — Litt.: »E. E. 25-aars-jubilæum 4. nov. 1919» (1919). G.K-g. Eidem, Erling, teolog (f. 23/4 1880), docent i N. T:s exegetik i Lund 1913, teol. d:r 1918, e. o. hovpredikant 1923, kyrkoherde i Gårdstånga och Holm-by 1924—28, biträdande lärare vid teol. fak:s i Lund praktiska avd. 1924—26, prof, i exegetik i Lund 1928. E. utgick närmast från A. Deissmann i exege-tiskt och från P. Eklund i teologiskt-sy-stematiskt avseende. Hans filologiska insikt och kritiska omdöme togos snart i anspråk av Bibelkommissionen, vari han deltog 1915—17, och av Apokryf-kommissionen (1917—21). I den förstnämnda torde han ha varit E. Tegnérs mest verksamme medhjälpare; E. har utfört en stor del av det filologiska detaljarbetet. Bland E:s vetenskapliga skrifter märkas: »Pauli bildvärld», 1 (1913, doktorsavh.), »Vår svenska bibel» (1923), »Det kristna livet enl. Paulus», 1 (1927), »De ny-testamentliga skrifternas innehåll» (1930); 1921—22 utgav E. jämte J. Lindblom och J. Lundberg en svensk bibelkonkordans till N. T.; sedan 1925 är han medulgivare av »Svensk teologisk kvartalskrift». Ehuru främst vetenskapsman, har E.även visat sin originalitet i en rad smärre skrifter (till sin litterära art kanske något erinrande om vissa av P. Wikners arbeten), vari han utvecklat en för honom egenartad religiös stil, där framställningen visserligen grundar sig på vetenskapsmannens kännedom om exegetiska fakta, men där dessa meditativt utspinnas på fritt, uppbyggligt sätt. Av dessa skrifter märkas: »Den lidande Guden» (1921), »Han som var och som är» (1923), »Själens Jakobskamp» (1927), »Herrens moder» (1929), »Allt — intet» (1931). E. är dessutom en framstående predikant. R. Br. Eider [äVdar], flod i n. Tyskland, upprinner s. om Kiel och flyter med slingrande lopp genom vidsträckta marskland som gränsflod mellan Schleswig och Holstein samt mynnar, efter att från h. ha mottagit Sorge och Treene, vid Tönning i Nordsjön; 188 km. lång. Segelbar från Rendsburg. Den 1877—84 anlagda Eider-kanalen, som förenade E. med Östersjön, ingår numera delvis i Nord—Östersjökanalen. S. Eiderdanskar, anhängarna av Eiderprogram-met (se d. o.), voro särsk. att finna bland nationalliberalerna och en mäktig grupp inom bondevänliga vänstern (se d. o.). B. Eiderprogrammet, det politiska system i Danmark 1848—64, som sökte lösningen av det då ständigt aktuella spörsmålet om Slesvigs och Holsteins ställning inom den danska monarkien i en närmare förbindelse mellan Slesvig och Danmark gentemot Holstein. Dess motsats var »helstatsprogrammet», som sökte lösa svårigheterna genom att bibehålla status quo. Förverkligandet av E. uppsköts länge genom stormakternas — främst Preussens och Österrikes — ingripanden. Då 1863 genom Halls politik ett avgörande framdrevs och E. blev realiserat genom den nya författningens antagande, ledde detta till 1864 års dansk-tyska krig. Se Schleswi g-H o 1 s t e i n och Danmark. B. Eiderstedt [aTdarftät], halvö i prov. Schles-wig-Holstein, på v. kusten n. om Eidermyn-ningen. Marskland med boskapsskötsel. S. Eidetisk, se E i d o s. Eidfjord [äi'd-]. 1) Fjord i Hordaland fylke i v. Norge; innersta fliken av Hardangerfjor-den åt ö. mot Hardangerjökeln. 2) Hd i Hordaland fylke i v. Norge, mellan Eid- och Sörfjordarna; 1,269,20 kvkm., 1,150 inv. (1930). T. Am. Eidlitz [al't-], Walter, österrikisk diktare (f. 1892), debuterade 1917 med dramat »Höl-derlin» och fortsatte sitt dramatiska författarskap med skådespelet »Die Herbstvögel» (1921), dramat »Der Berg in der Wüste» (1923) och sagodramat »Der Kaiser im Walde» (1924). Han har också framträtt som lyriker (»Der goldene Wind», 1919)) samt med noveller och romaner. St. A. Eidos [el'-] (grek., gestalt, bild), fil., hos Platon och Aristoteles beteckning för artbegreppet och idén (se d. o.); hos E. Husserl (se denne) liktydigt med väsen. — E i d e't i s k, — 105 — — 106 —