EIGTVED Eiff el [äf ä'l J, Alexandre Gustav e, fransk ingenjör (1832—1923), berömd för sina djärva järnkonstruktioner, bland vilka märkas viadukter och broar i olika delar av Europa, bangårds-hallar, staden Paris’ paviljong vid världs-utst. 1878 samt den vridbara kupolen å observatoriet i Nizza men framför allt Eiffeltornet (se d. o.). Under förberedelserna till detta senare utförde han betydelsefulla undersökningar rörande vindtryckets verkan. Vid Panamakana-lens byggnad deltog E. ss. entreprenör. G.W.W. Eiffeltornet [sv. äi'fel-], så benämnt efter sin konstruktör A. G. Eiffel (se denne), intill 1929 (se New York) världens högsta byggnad (300 m.), uppfördes å Marsfältet i Paris 1887—89 till världsutst. sistn. år. Grunden utgöres av 4 i plan kvadratiska betongblock av vardera 26 m:s sida och 9—14 m:s djup, vilkas yttersidor tillsammans bilda en kvadrat av 129 m:s sida. Själva tornet är helt och hållet uppfört av järn. Huvudkonstruktionen utgöres av 4 bågformigt inåt svängda fackverkspelare, sammansatta av ihåliga balkar samt på 58, resp. 116 m:s höjd över marken förenade medelst överbyggda plattformar, utgörande l:a och 2:a våningarna. På 179 m:s höjd samlas de 4 pelarna till en enda fack-verkskonstruktion, som på 276 m:s höjd uppbär den 3:e våningen, vilken innehåller en sal av 16,5 m:s sida och rymmande 800 personer. Under denna våning är tornets sida 10 m. Tornets översta del, lanterninen, är 24 m. hög och avslutas med en mindre terrass på 300 m:s höjd. Till tornets topp leda såväl trappor som hissar. I tornet finnas restaurang, teater, vetenskapliga laboratorier m. m. I senare tid har E. fått stor betydelse ss. radiostation. Urspr. tillhörande ett a.-b., övergick tornet 1909 i franska statens ägo. — Bild se pl. vid art. Byggnadskonst. G.W.W. Eigenbrodt [aTganbrät], Wolrad, tysk skriftställare (1860—1921), d:r phil. 1885 (»Ha-gedorn und die Erzählung in Reimversen»), verkade som bibi.- och skolman, deltog bl. a. i grundandet av Tysklands första flickgymna-sium men måste snart på gr. av ett nervlidande leva som privatman, sedan 1895 bosatt i Jena. Här arbetade E. ivrigt på att stärka de tysknordiska kulturella förbindelserna. Han över satte mönstergillt Runeberg (»Runebergs epische Dichtungen», 1891, »Fähnrich Stahl», 1899, ny uppl. 1904) och publicerade artiklar om finska förhållanden. För Sv. litteratursällskapets i Finland Runebergsminnesskrift 1904 skrev E. »Runeberg in Deutschland». E:s huvudintresse gällde Sverige; särsk. ivrade han för upprättandet av lektorat i sv. vid tyska univ. E. var själv lektor i Jena 1913—21. — Litt.: »Schwedentum an deutschen Universitäten. Gedenkschrift für W. E.» (1922). H. E. Eiger [al'-], bergstopp i Finsteraarhorngrup-pen i Berneralperna; 3,974 m. ö. h. Bestegs första gången 1858 av C. Barrington. O. P. Eigersund [äi'-], hd i Rogaland fylke, s. v. Norge, vid kusten; 207,67 kvkm.; 2,917 inv. (1930). T.Am. Eigg el. Egg, ö, se H e b r i d e r n a. Eigtved [aVytveÖ], Nikolai (eg. N i e 1 s Mathiesen), dansk arkitekt (1701—54), Danmarks förnämste arkitekt under senbarocken och, jämte L. de Thurah, dess förnämste representant för rokokon. E. utbildades dels i Dresden, där han under Pöppelmann var verksam N. Eigtved: Levetzauska palatset vid Amalienborg Plads. 1760. vid Zwingern, dels i Italien. Han ingick därefter på den militära banan, där han steg till överste, men var på samma gång hovbyggmästare. I yngre år var han verksam vid Chris-tiansborgs nya slott, vars båggångar anses tillkomma E.; han byggde också det närliggande Prinsens Palæ med dess eleganta flyglar åt gatan. Även några slott på landet erhöll han i uppdrag att bygga. Under senare år var han sysselsatt vid hus- och palatsbyggnader vid Bredgade och Amaliegade i Köpenhamn. Vid den förra gatan märkas Frederiks Hospital (huvudbyggnaden, nu Kunstindustrimuseum) och Schimmelmanns Palæ (nu Odd Fellow Palæet). E:s förnämsta arbete blevo de 4 paviljonger, sirliga små palats, som nu bilda Amalienborg — 109 — — 110 —