EINHARD allmänna krigsdep. i krigsministeriet. 1903—09 var han krigsminister och genomförde under denna tid ombeväpningen och omorganisationen av fältart., varjämte kulsprutor infördes. 1909—14 var han chef för 7:e armékåren, som vid krigsutbrottet 1914 ingick i l:a armén, med vilken han segerrikt tillbakaslog fransmännens anfall i Champagne febr. 1915 och även 1917— 18 avvärjde alla franska genombrytningsför-sök. E. Bz. Einhard [aFnhart] (Eginhard), frankisk historieskrivare (d. 840), var lärare vid den av Karl den store grundade klosterskolan, användes av denne, hans söner och sonsöner på olika poster och var en tid Lothar I:s rådgivare. Ss. skriftställare tillhörde E. sin tids främste; hans biografi över Karl den store (bästa uppl. 1911 av G. Pertz, G. Waitz och O. Holder-Egger) är för sin tid ett språkligt mästerstycke, skrivet efter mönster av Sue-tonius’ kejsarbiografier, men av tvivelaktigt värde ss. historisk källa. De E. förut allmänt tillskrivna frankiska riksannalerna äro sannolikt icke av hans hand. Den ofta förekommande berättelsen om ett kärleksförhållande mellan E. och Karl den stores dotter Emma är ohistorisk. B. Einherjar (isl., eg. de som tillhöra samma härskara; jfr Einar), isl. myt., kämpar, som Einherjar framställda på ett av de båda i Slesvig funna guldhornen (se d. o.). Efter kopparstick från 1700-talet. fallit i strid och upptagits hos Oden i Valhall (se d. o.). De omnämnas bl. a. i de båda Eddorna. I den äldre av dessa kallas Tor en gång einheri (sing.-form). E. H. Mariæ Einsiedeln. Einhorn [åi'nhårn], David, judisk teolog (1809—79), överrabbin i Mecklenburg-Schwerin 1847, rabbin vid reformförsamlingen i Budapest 1852. Av regeringen tvingad att avgå, reste E. till U. S. A., blev rabbin i Baltimore 1855, i New York 1865. E. var en av den judiska reformrörelsens främste och radikalaste förkämpar alltifrån rabbinkongressen 1845. Han utgav bl. a. en reformerad bönbok, som ligger till grund för den av judar i U. S. A. mycket använda »Union prayer book». C. V.J. Einhorn [al'nhårn], David, rysk-judisk diktare (f. 1886), skrev först på hebreiska, från 1904 på jiddisch. Av hans innerliga, spröda lyriska smådikter (»Stille Gesangen», 1909, »Meine Lieder», 1913) finnas några övers, i M. Ehren-preis och R. Josephson, »Nyhebreisk lyrik» (1920). C. V.J. Einjährig-freiwillig [al'njäri^-fräl-], i förra tyska armén och marinen unga män med viss bildningsgrad, vilka fullgjorde sin värnplikt under 1 år och utbildades till reservofficerare och -underofficerare. Liknande inst. har även funnits i andra arméer. E. O. B. Eino Leino, pseud. för finländske diktaren A. E. L. Lönnbohm (se denne). Einschreiben [äTnfralban] (ty.), dels postal term, »att registrera», motsvarande sv. »rekommenderas», och dels järnvägsterm i betydelsen »pollettera». Einsiedel [åTnzidal], tysk ätt, känd sedan 1300-talet i Sachsen och från 1500-talet delad i olika grenar, av vilka en upphöjts i riks-grevligt stånd. Av denna gren, E.-Wolkenburg, var den saxiske diplomaten D e 11 e v v. E. (1773—1816), efter 1813 den saxiska utrikespolitikens ledare och ss. sådan representant vid Wienkongressen. Mäktig även på inrikespolitikens fält gjorde sig E. här till målsman för en reaktionär politik och störtades på gr. härav 1830. Till en annan gren (E.-Scharfen-stein) hörde Friedrich Hildebrand E. (1750—1828), skriftställare och umgängesvän till Goethe. [B.] — 115 — — 116 —