- Project Runeberg -  Svensk uppslagsbok / Första upplagan. 8. Egennamn - Falke /
119-120

(1929-1955) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Einsteineffekt - Einthoven, Willem - Eir (mytologi) - Eir, Sjukförsäkrings-a.-b. - Eira (sjukhus) - Eira (tidskrift) - Eirene - Eiríksjökull - Eiríksson, Jón - Eiríksson, Magnús - Eisack - Eiselen, Ernst

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EINTHOVEN Einstein och W. J. de Haas upptäckte 1915, att en stav av mjukt järn, som upphängts i en av växelström genomfluten strömspole, råkar i svängningsrörelse omkr. sin axel. Om man förutsätter, att magnetism uppkommer genom elektronernas rotation omkr. atomkärnan, så förklaras effekten därigenom, att elektronernas rotationsriktning vid ommagnetiseringen omkastas. 2) Rödförskjutningen hos de från stjärnor härstammande spektrallinjerna i förhållande till sådana, som komma från jordiska ljuskällor. Denna E. förklaras enl. relativitetsteorin (se d. o.) genom att ett ljuskvantum måste uträtta arbete för att övervinna stjärnans attraktion och därvid förlorar energi. En energiförlust åtföljes av en frekvensminskning, d. v. s. förskjutning mot spektrums röda kant. Uppmättes 1924 av Adams. 3) En från en stjärna kommande ljusstråle böjes, då den går förbi solen till följd av attraktionen från solmassan. En sådan E. har konstaterats vid totala solförmörkelser 1919 och 1922. A. B. L. Einthoven [aTnthäfan], W i 11 em, holländsk fysiolog (1860—1927); erhöll sin vetenskapliga utbildning i Utrecht under Donders och Snellen, assistent hos den sistnämnde 1879, med. d:r 1885; prof, i fysiologi vid univ. i Leiden s. å.; nobelpristagare i medicin 1924. E. är mest känd som konstruktör av stränggalvanometern (se d. o. och Elektrofysiologi), med vilken han ut förde grundläggande undersökningar på elektrofysiologiens område, särsk. hjärtats aktions-strömmar. E:s forskargärning utmärkes av klarhet, målmedvetenhet och exakthet. Hans omfattande konstruktionsarbeten möjliggjordes av djupgående kunskaper i teoretisk fysik och matematik samt av stor praktisk begåvning. A. W-d. Eir (jfr isl. eira, skona, besläktat med lånordet ära), isl. mytol., läkekonstens gudinna (enl. Snorres Edda). Eir, Sjukförsäkring s-a.-b., grundades 1911 av Försäkrings-a.-b. Skandia och Livförsäkrings-a.-b. Thule; senare har även Allmänna livförsäkringsbolaget ingått som delägare. Bolaget, som meddelar sjukförsäk ringar, vilka, i motsats till vad eljest vanl. är fallet, äro från bolagets sida ouppsägbara, ansvarade 31/i2 1929 för 58,922 försäkringar å ett sjukersättningsbelopp av 606,000 kr. pr vecka och ett livräntebelopp av 16,000 kr. pr år. Omslutningen utgjorde 2,8 mill. kr., därav aktiekapital % mill. kr. Lth. Eira, sjukhus för Stockholms stad och län, beläget på Kungsholmen, ej långt från Sera-fimerlasarettet. -Upprättades 1816 genom omändring av ett kronobränneri, har sedan flera gånger utökats genom till- och nybyggnader. E. är avsett för köns- och hudsjukdomar; staden disponerar 100 platser, länet 67. 1924 inrättades ytterligare 10 platser för kroniskt sjuka, ej könssjuka, patienter. T. H-n. Eira, tidskr. av huvudsaki. populär-medicinskt innehåll, utg. 1877—87 i Göteborg, 1887 —1903 i Stockholm. 1877—81 red. av d:r A. Montén, 1881—98 av d:r E. W. Wretlind, 1899—1903 av d:r M. Simon. E. L. Bn. Eire'ne (grek., fred), grek, myt., en av ho-rerna (se d. o.). Eiriksjökull [äi'-], fjäll på v. Island, n. v. om Langjökull, 1,798 m. ö. h. E:s översta, kupolformiga del täckes av ett firnfält (c:a 100 kvkm.), som utsänder några små glaciärer. O.P. Eiriksson [äi'-]( J 6 n, dansk-isländsk ämbetsman (1728—87), se E r i c h s e n. Eiriksson [äi'-], Magnus, isländsk teolog (1806—81), efter teol. examen i Köpenhamn privatlärare där och under denna tid inbegripen i häftig polemik mot Martensens spekulativa teologi, 1856 kallad till en prästtjänst på Island, vilken han snart avsade sig. I sin senare utveckling företrädde E. en nyrationalistisk uppfattning och angrep i flera skrifter den johanneiska och paulinska teologien i N. T., medan han själv under förnekande av Kristi gudom framställde denne ss. en reformator av judendomen. S. N. Eisack [aTzak], ital. Isarco, flod i Venezia Tridentina, n. Italien, upprinner på Brenner och utfaller i Adige strax s. om Bolzano; 95 km. lång. 5. Eiselen [aTz-], Ernst Wilhelm Bernhard, tysk gymnast och fäktlärare (1792—1846). Lärjunge till Jahn, övertog E. 1813 ledningen av den av Jahn anlagda Turnplatz i Berlin, öppnade en fäkt- och voltigersal för Berlins studenter 1825, ett privatinst. för kroppsövningar 1828 och en gymnastikanstalt för flickor 1832; 1848 blev han föreståndare för en nyanlagd Turnplatz i Moabit utanför Berlin. E. var en ivrig förkämpe för de av F. L. Jahn (se denne) konstruerade turnredskapen, medverkade vid författandet av dennes arbete »Die deutsche Turnkunst» (1816) samt utgav bl. a. »Das deutsche Hiebfechten» (1818, omarbetad uppl. 1882) och »Die Turntafeln» (1837). O.K-gh. — 119 — — 120 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Apr 21 18:51:11 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svupps/1-8/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free