EITZ ned på trappan till parlamentshuset. Hans baneman var greve Arco-Valley. — Litt.: E. Müller-Meiningen, »Aus Bayerns schwersten Tagen» (1923). Arrh. Eiss, ital. mi diesis, fra. mi dièse, eng. e sharp, mus., den med en halvton höjda tonen e; betecknas med noten för denna ton och ett $ framför. Eiss är enharmoniskt (se d. o.) identiskt med f. Jfr A i s s. [F. S-Z.] Eissenhardt [al'san-], Johannes Kas-p a r, tysk grafiker och målare (1824—96), reproducerade i kopparstick, radering el. blandat maner målningar av Steinle, Veit och Schwind samt av äldre mästare, ss. Crivelli och Bolli-celli. 1863—69 var E. verksam i Ryssland för att lämna teckningar till de ryska sedlarna. G. V. Eisteddfod [äiste'övåd], kymriskt (walesiskt) ord för session, sammankomst, särsk. ett möte el. ting, vid vilket barder (se d. o.) i Wales tävlade om pris för vittra idrotter och förvärvade rätt att utöva sitt yrke. Dylika möten äro kända redan från 1100-talet och ha sannolikt ännu äldre anor. De fortsatte att tid efter annan hållas ända in på 1600-talet, då de kommo ur bruk. I förra delen av 1800-talet ålerupp-togos de i förändrad form. Numera är en e. en kymrisk nationalfest,där tävlingar hållas i vitterhet (på vers och prosa), musik, sång, ibland även slöjd. Pris utdelas, bl. a. för diktkonst en praktstol. En allmän e. äger rum årl. och räcker 3 å 4 dagar. Dessa fester, vilka bruka vara mycket talrikt besökta, bereda även tillfälle till överläggningar om frågor av kulturell el. nationell art och bidraga verksamt till att bevara kymriskt språk och stärka kymrisk samkänsla. Ekw. Eitel [ål'-], Ernst Johan n, tysk sinolog (1838—1908), missionär i Kina från 1861, i Hongkong 1865—78, därefter i engelska regeringens tjänst, från 1897 tysk pastor i Adelaide. E. har förf, ett stort lexikon över Kantondialekten samt avhandlingar om bl. a. kinesisk buddism. B. K. Eitel [al'-], Wilhelm Hermann Julius, tysk mineralog och mineralkemist (f. 1891), 1921 e. o. prof, i Leipzig, 1926 prof, i Königsberg och s. å. prof, vid tekiska högsk. i Berlin och direktör för Kaiser Wilhelm Inst. för silikatforskning i Berlin-Dahlem. E. har gjort en betydande insats i det fysikaliskt-kemiska utforskandet av minerals och bergarters bildning. K. A. G. Eitelberger von Edelberg [al'.- -bärk], Rudolf, österrikisk konstforskare (1817—85), grundläggare av den nyare konstvetenskapen i Wien, där han var prof, vid univ. och grundare samt ledare för österreichiches Museum für Kunst und Industrie. Hans mest betydande litterära verk är utgivandet av »Quellenschrif-ten für Kunstgeschichte und Kunsttechnik des Mittelalters und der Renaissance» (18 bd, 1871—82). E. W. Eitel-Friedrich [aTtal-frTdri^], prins av Preussen (f. 1883), andre son till Vilhelm II, 1911 ståthållare i Pommern, förde under världskriget (slutl. som generalmajor) 1 :a gardesdivisionen. Bosatt i Potsdam. [B.] Eitner [al't-], Robert, tysk musikhistoriker (1832—1905), urspr. pianopedagog och tonsättare, senare musikhistoriker, särsk. förtjänt genom sina bibliografiska arbeten, av vilka det största är hans »Biographisch-bibliographi-sches Quellenlexicon der Musik und Musikge-lehrten bis zur Mitte des 19. Jahrhunderts» (10 bd, 1900—04). Jämte F. Commer stiftade E. »Gesellschaft für Musikforschung» (1868) och redigerade detta sällskaps »Monatshefte für Musikgeschichte» liksom dess källedition »Publikationen älterer praktischer und theore-tischer Musikwerke». Bedömda från sin tids förutsättningar äro hans arbeten beundransvärda. E. A. Eitrcm [äi'-]. 1) Hans Thure Smith E., norsk litteraturhistoriker (f. 1871), rektor vid Oslo katedralskole. Från början filolog, har E. alltmera kommit att syssla med studiet av modern norsk litteratur, spec. Ibsen och Björnson. Han har bl. a. utg. Camilla Colletts »Sam-lede værker» (3 bd, 1912—13) och, jämte Chr. Collin, Björnsons »Artikler og taler» (2 bd, 1912—14). F. S-n. 2) S a m s o n E., den föregåendes bror, filolog (f. 1872), fil. d:r 1903 (»Die göttlichen Zwillinge bei den Griechen»), prof, i klassisk filologi 1914, allt i Oslo. Bland E:s skrifter märkas de betydande religionshistoriska arbetena »Beiträge zur griechischen Religions-geschichte» (1—3, 1910—20) och »Opferritus und Voropfer der Griechen und Römer» (1915), de populära »Cicero og hans tid» (1910) och »Ved Nilens bredder for et par tusen år siden» (1930). E. utger sedan 1925 »Papyri osloen-ses» och sedan 1924 (jämte G. Rudberg) tidskr. »Symbolæ osloenses». W.N. Eitz [al'ts], Carl Andreas, tysk musikpedagog (1848—1924), skapare av »tonordmetoden», som vill göra sångundervisningen i skolan musikaliskt mera fruktbärande genom ett sinnrikt ordnat system av stavelser ss. namn på de olika tonerna. Metoden tar dock icke tillräcklig hänsyn till det »funktionella» hörandet (se Funktion). E. har utg. »Das mathematisch-reine Tonsystem» (1891), »Bausteine zum Schulgesangunterricht» • (1911), »Der Gesang-unterricht als Grundlage der musikalischen Bil — 125 — — 126 —