EK Eju'sdem (lat., gen. av idem, densamme), samma, med underförstått mensis, anni, månad, år. Ek, Quercus, släkte af fam. ekväxter (Faga'-ceæ), innefattande o. 200 arter med utbredning huvudsaki. i Nordamerika, Europa och v. Asien. Träd el. buskar med ofta hård och skroflig, på längden uppbristande bark, hela, landade el. grunt flikade, stundom ständigt gröna blad och han- och honblommor på samma stånd, de förra i smala, glesblommiga, slaka hängen, de senare i korta, fåblommiga, uppåtriktade ax. Frukten, ekollon (se d. o.), är en nöt med läderartat skal, nedtill omgiven av en helbräddad svepeskål. I Nordeuropa finnas 2 arter, förbundna med varandra genom mellanformer. Stjälk- el. sommareken (Q. pe-duncula'ta), ett högvuxet träd, har som fritt-stående en ofta omfångsrik, men förhållandevis kort stam, som några m. ovan marken övergår i ett system av tjocka, mer el. mindre vågrätt riktade, karakteristiskt krökta och knotigt vridna grenar, kortskaftade, grunt parflikiga, glatta blad med öronflikar samt långskaftade frukter. Dess nordgräns går genom Skottland, s. Norge upp till Mjösa och Nordmöre, mellersta Sverige upp till Fryken och Dalälven, s. Finland och Ryssland till Leningrad, därifrån i s. o. till Oren-burg. Vintereken (Q. sessiliflo'ra) når ej sommarekens storlek, har smärtare slam, som i regel kan följas ända upp till kronans spets, långskaftade, undertill glest stjärnhåriga, vid basen kilformiga blad, som ofta sitta vissnade kvar över vintern, och nästan oskaftade frukter. Den slår senare ut än sommareken, förekommer på mera stenbunden och ofruktbar mark och går i vårt land upp till Dalsland, Värmland och Östergötland. Av båda arterna finnas ett flertal former, som avvika i arkitektur, blad- och fruktform. — E. invandrade mot slutet av Ancylustiden från s. och spred sig norrut utefter kusterna och floddalarna och nådde under Litorinatiden längre mot n., än den numera växer. På gr. av inträdande klimatförändring trängdes den därefter åter tillhaka, varjämte senare invandrande skogbildande träd, boken och granen, togo i besittning stora delar av de vidder, som en gång varit täckta av ekskog. Även har den fortskridande uppodlingen av landet, vilken företrädesvis gått fram över de med ek bevuxna delarna, medfört, att större sammanhängande ekskogar numera endast sparsamt förekomma. — Ekskogen är ljus och hyser en rikt omväxlande undervegetation av örter och buskar (se Ekfloran). — E:s tjocklekstillväxt fortgår i århundraden. Hos gamla träd förstöres därvid Uppslagsbok. VIIL — 129 — 5 vedens inre, så att stammen blir ihålig. Bland jätteekar med monumental stam i Sverige må nämnas eken vid N. Kvill i Rumskulla s:n (Kalmar län), vars stam vid brösthöjd mäter o. 14 m. i omkrets. — E:s ved utmärker sig genom vida kärl med breda märgstrålar och lämnar på gr. av dels sin vackra spegel (se d. o.), dels sin betydande fasthet och varaktighet ett värdefullt byggnads- och möbelvirke. Handelns ekträ erhålles, förutom från de nordeuropeiska arterna, av vilka sommareken med sin gråbruna, stundom nästan brunsvarta kärnved är högst skattad, från nordamerikanska ekar, ss. Q. Prinus (white oak) och Q. rubra (red oak). Barken lämnar garvmaterial, särsk. av sommareken, Q. cocci'fera (Medelhavsländerna), Q. Prinus och Q. tincto'ria (Nordamerika), där den innehåller ett gult färgämne kvercitrin. Flaskkork erhålles ur barken av Q. Suber och Q. occidenta'lis (Spanien, Syd-frankrike och Algeriet). Frukterna av flera arter användas som näringsämne (se Eko 1-lon), svepeskålarna av Q. Vallo'nea (Mindre Asien) och Q. macro'lepis (Grekland och Italien) som garvningsmaterial (valloner, levan-tiska knopper), så också, ävensom till tekniski och medicinskt bruk, vissa av gallsteklar förorsakade galläpplen å skilda ekarter (a 1 e p p o-äpplen, se d. o., tyska och ungerska knopper). På Q. cocci'fera (Medelhavsländerna) lever en växtlus, Chermes i'licis, som lämnar ett rött, om koschenill erinrande färgämne. O. Gz. Ek, s:n i Vadsbo hd, Skaraborgs län, s. om Mariestad; 27,27 kvkm., därav 27,i8 land; 532 inv. (1930; 20 inv. pr kvkm.); 10,46 kvkm. åker (1927; 38,5 % av landarealen), 13,74 kvkm. skogsmark. Egendom: Stora Ek (se d. o.). — Pastorat: Ullervad, E., Ekby och Utby, Marie-stads kontrakt, Skara stift. J. C. Ek. 1) Karin E., f. Lindblad, författarinna (1885—1926), g. m. E. 2). Av E:s diktsamlingar, »Den kostbara hvilan» (1914), »Idyll och elegi» (1922) och »Död och liv» (1925), är den sistnämnda märklig genom sin starka känsla och rena form. Hon har även ulg. Bell-mansstudien »Fredmansgestalten» (1915), romanen »Gränsen» (1918) och den värdefulla antologien »Ur svenska dikten» (1921). — Litt.: S. Selander, »K. E.» (i »Ord och bild», 1927). A. W-n. 2) Sverker E., litteraturhistoriker (f. 23/s 1887), 1919—26 g. m. E. 1), fil. d:r 1916, docent i litteraturhistoria vid Göteborgs högsk. s. å. E. berör i sitt författarskap vitt skilda områden av sv. litteratur. På några smärre Kellgrensstudier följde 1916 gradualavh. »Franzéns Äbodiktning». Omfattande studier av äldre sv. vislyrik ha resulterat i »Den sv. folkvisan» — 130 —