EK Sverker Ek. (1924), »Lars Wivallius’ visdiktning» (1930) och »Studier till den sv. folkvisans historia» (1931). E. har också ägnat mindre undersökningar åt nyare sv. litteratur, bl. a. åt Rydberg och Frö-ding. A. W-n. Ek, Johan Gustaf, filolog (1808— 62), docent 1833, adjunkt 1836, prof, i latinsk vältalighet och poesi 1842, allt vid Lunds univ., prost i Hardeberga och Sandby prebendepastorat 1849, utgav ett flertal övers, av latinska förf. (Horatius, 1847—53, Ci-cero, »De officiis», 1850), försökte sig även på en övers, till latin av Tegnérs »Frithiofs saga* (1850), vände sig i »Vindiciæ Horatianæ» (s. å.) mot den av Hofman-Peerlkamp (se denne) bedrivna omåttliga textkritiken. Varm skandinav, var E. en av medstiftarna i »Nordisk univ.-tidskr.»; likartat syfte tjänade hans »Dansk-sv. ordbok» (1861). W.N. Ek, Selm a, operasångerska, sopran (f. 3/b 1856) .Utbildad av bl. a. Julius Günther och Louise Hériette-Viar-dot, debuterade E. 1878 på Kungl. teatern, där hon sedan var anställd till 1890; gästspelade dock utomlands 1887—88. Genom sin vackra stämma, sin goda musikaliska före-dragskonst och framför allt sin ovanliga dramatiska begåvning var hon en för vår operascen värdefull kraft. G. M. Ek-, som prefix, se E x-. Eka (avledn. av trädnamnet ek), en mindre, öppen, klinkbyggd båt, huvudsaki. avsedd för rodd — ekstock (i Stockholms skärgård är Ekstock av c:a 4 m:s längd. den vanliga benämningen ökstock). E. bygges med fallande stäv och med plan, fallande akterspegel, som dragés ned mot vattenlinjen (se fig.). Den är ännu en i våra kusttrakter vanlig båttyp. En även för segling med öppen vind avsedd e. var förr vanlig och benämndes vindökstock, beroende av, att de understa borden skevades till ett akterskarp, varvid spegeln gjordes mindre än för ökstocken. Då e. avsågs huvudsaki. för segling, försågs den därjämte med köl och benämndes e. el. öka. En variant av denna e. är Blekingsekan (se d. o.). Med motordriftens överhandtagande börja såväl vind-ökstock som segelbar e. att försvinna. En slags e. — flateka — har förstäven utbytt mot en mindre spegel och användes ofta ss. joll el. landgångsbåt för mindre fartyg; den framdrives vanl. medelst vrickåra, anbringad i en urtagning i akterspegeln. T. Hrn. Eka-, kem. Med e k a-a 1 u m i n i u m, eka-bor och e k a-k i s e 1 betecknade Mendelejev 3 obekanta grundämnen, vilkas existens han förutsade, i det att de utfyllde luckor under resp, aluminium, bor och kisel i det av honom för grundämnena uppställda periodiska systemet. De upptäcktes senare och fingo då namnen gallium, skandium och germanium. Lj. Ekarté (jfr Ekartera), kortspel, som spelas av två personer med en lek, ur vilken hackorna borttagits. För spelets regler se T. Wilson, »Illustrerad spelbok» (1888). C. Ekarte'ra (fra. écarter, till é-, bort, och carte, kort), spelterm: bortlägga (»kasta», »köpa bort») ett el. flera kort och i stället från talongen taga (»köpa») ett annat el. andra. E.H. Ekate'rina, riktigare Jekaterina, ryska namn formen för Katarina. Ekaätten benämnes en i början av 1500-talet utdöd sv. ätt, som på 1400-talet var i besittning av gården Eka i Lillkyrka s:n, Uppland. Den förde i vapnet en snedbjälke. Bland ättens medl. märkas åtskilliga riksråd, bl. a. Trötte Petersson till Benhammar (trol. d. 1365), som tillhörde Magnus Erikssons råd och ej övergav sin herre, då de sv. stormännen reste sig mot honom. Till E. hörde även Gustav Va sas moder, Cecilia Månsdotter (se denna). H.Bg Ekbark är det viktigaste inhemska garvma-terialet. E. (i malet tillstånd) användes vid strögarvning (se d. o.) för framställning av ovanläder och sulläder. Barken skördas i löv-sprickningstiden, då den lättast skalas från stammen. Slät och glänsande bark innehåller mest garvämne el. i genomsnitt 10 %. Garv-ämneshalten avtager från roten utåt grenarna. E. lämnar ett gott och fast läder och är därför synnerligen lämpligt vid bottenlädersgarv-ning. Numera extraheras ekbarken, och garv- — 131 — — 132 —