EKFLORA Ekflora, den vegetation, som beledsagar eken och i stort sett har samma geografiska utbredning som ekskogen. På gr. av dels det för eken karakteristiska förgreningssättet, dels bladens anordning i glesa, rosettlika gyttringar utan bladmosaik (se d. o.) råder i ekskogen så ringa skugga, att i regel en rik inblandning av andra lövträd här förefinnes, och en yppig och omväxlande undervegetation av örter och buskar kan komma till utveckling. Mera sällan, och då i allm. på gr. av människans ingripande, utgör ekskogen ett mera rent ekbestånd. Skogsbottnen utgöres då av en tät vege-lationsmatta, bildad av gräs, ss. lundgröe, bergs- och lundslok, hundäxing, samt i denna inströdda örter, ss. gökärt, duvkulla m. fl. Vanl. utgör emellertid ekskogen en s. k. löväng (se d. o.), en lövblandskog med markvegetation av sådan rikedom och yppighet, att denna skogstyp är den vackraste i Sverige. Däri ingå, förutom ek, även lind, alm, lönn, asp, ask, rönn, oxel, sälg m. fl. lövträd. Det väl utvecklade buskskiktet sammansättes av huvudsaki. hassel, olvon, hagtorn, slån, try, kornell, benved och vildapel; av lianer träffas skogskaprifol och murgröna. Örtskikt t utmärker sig genom sin rikedom på arter, särsk. i s. Sverige, där under vårtiden ekblandskogen i blom- och färgrikedom söker sin like. Där växa vit-, gul- och blåsippa, svalört, gulsuga, lungört, backviol, skogsviol, desmeknopp, bin-gel, löktrav och nunneört. I det rika blomsterflor, som kommer till utveckling under för-och högsommaren, märkas my kmadra, ramslök, trollduva, springkorn, ängsskära, häxört, högvuxna gräs ss. hässlebrodd och bland ormbunkar den ståtliga strutsbräken. Jämte dessa arter, vilkas uppträdande varierar efter skogens edafiska förhållanden, ljusstyrkan m. m., förekommer i ekskogen ett flertal andra, som utgöra dominerande element i vissa andra skogstypers markvegetation. O. Gz. Ekgallstekel, zool., se Gallsteklar. Ekgoni'n, C9Hi5O3N, en alkaloid, som erhål-les ur kokablad och varur sedan kokain (se d. o.) kan framställas. Lj. Ekhammar, gods i Grevbäcks s:n, Västergötland; 7 mtl, areal 1,390 har, varav 300 åker; taxeringsvärde 428,000 kr. Till E. höra kvarn och såg. Innehavare 1685 J. Hård af Segerstad, senare bl. a. ätterna Lilliehöök, Günther, Posse och Adelswärd. Th. P. Ekhammar, Hugo, pseud. för finländske förf. H. J. Ekholm (se denne). E'khof [-häf], Hans Konrad Dietrich, tysk skådespelare och teaterledare (1720—78). E. var från 1740 anställd vid olika resande sällskap, längst vid det Schönemannska, som han en tid från 1758 ledde, blev 1765 med det Ackermannska bofast i Hamburg, var 1767—68 anställd vid nationalteatern där och från 1768 vid Seylérska sällskapet, som han 1770 övertog och med vilket han från 1771 till slottsteaterns brand 1774 var anställd vid hovet i Weimar och därefter vid hovet i Gotha, från 1775 ss. hovteaterdirektör. Högst nådde E. i trage dien, där hans oansenliga yttre glömdes för den djupt mänskliga tonen i hans sällsynt sköna stämma. Han bröt målmedvetet med tidens förkohstlade stil och överdrivna patos, banade ss. lärare och föregångare vägen för den tyska teaterns nationella genombrott med F. L. Schröder och Iffland (se dessa) och hedras ss. »den tyska skådespelarkonstens fader». E. var också flitig översättare, särsk. av samtida fransk dramatik, och sitt lands förste teaterteoretiker samt gav första impulsen till studiet av den tyska teaterns historia och till frågan om de tyska skådespelarnas ålderdoms-försörjning. Bland E:s roller märkas Oidipus, Agamemnon i »Ifigenia i Aulis», Argan i »Den inbillade sjuke», Orosman i »Zaire», Familjefadern (Diderot), Richard III (Weisse), Tell-heim i »Minna v. Barnhelm» och Odoardo i »Emilia Galotti». G. K-g. Ekhoff, P. E. C., arkeolog, se E c k h o f f. Ekholm. 1) Erik E., skriftställare (1716— 84), 1757—84 notarie vid Stockholms stads bok-auklionskammare, gjorde sig bemärkt genom radikala inlägg i den 1748—58 pågående striden om sv. språkets skrivsätt, varvid han särsk. vände sig mot Tessin och S. Hof. Under senare delen af sitt liv verkade E. som flitig men föga framgångsrik publicist (»Den nya swen-ska Mercurius», 1761 —62, »Nytt och gammalt», 1767—70, »Den swenska fatburen»,1767—71, »Swenska kyrkohandling-ar», 1770—71, »Po-stillionen», 1771—72, »Granskaren», 1782). H. E. 2) Gustaf Fer- dinand E., den G. F. Ekholm. — 147 — — 148 —