EKMAN penhamn, Oslo och Helsingfors, med egna turnéer berest sv. landsorten och sedan 1913 ägnat sig åt filmen, där hans främsta skapelser varit Karl XII, Gustav Vasa och Faust. E:s tidigt utvecklade begåvning och snabbt vunna popularitet ha ej sällan lockat honom till lättköpta segrar i den egna personlighetens charmerande tecken, men hans konstnärliga ambition har än oftare såväl i skådespel som komedi skänkt karaktärsskapelser av hög valör, fyllda av fantasi, temperament, humor och verklighetssinne samt burna och förädlade av suveränt behärskade tekniska medel. Bland E:s roller märkas kardinal Wolsey i »Henrik VIII», Mosca i »Volpone», prins Erik i »Gustav Vasa», Lycko-per, Gustav IV Adolf i »Magdalena Ruden-schöld», Dalin i »Dalin och drottningen», Gösta Berling, Joe Meng i »Patrasket», Fredrik den store i »Kungens dansös», Kristian VII i »Struensee», soldaten i »Graven under triumfbågen», Giannetto i »Vendetta», Delevis i »Vi och de våra», Karl Henrik i »Gamla Heidelberg» och Tonio i »Herdestunden». E. har utg. sina minnen i »Den tänkande August» (1928). — Litt.: G. Valentin, »G. E.» (1919). G.K-g Ekman, Carl Christoffer, finländsk ämbetsman (1747—1818), v. notarie vid Åbo hovrätt 1779, deltog ss. auditör vid Åbo läns inf.-reg. i finska kriget 1788—90; hans härunder förda dagbok (utg. av R. Hausen, 1900) är av stort intresse, bl. a. genom förf:s livliga skildringar av krigshändelserna och den av honom ss. rojalist strängt fördömda konspirationen (se Anjalaförbundet); borgmästare i Nystad 1795—1816. W. N. Ekman, Fredric Joachim, finländsk präst (1798—1872), tjänstgjorde bl. a. i finska församlingen i Stockholm och på Runö, om vilken senare plats han 1847 utgav en »Beskrif-ning om Runö i Liffland»; 1860—67 utkom hans utdrag ur författningar ang. ecklesiastika och skolförhållanden i Finland. E. dog ss. kapellan i Åbo. S. N. Ekman, Robert Wilhelm, finländsk målare (1808—73), överflyttade 1824 till Stockholm, där han blev elev i Konstakad. och sedermera studerade i J. G. Sandbergs ateljé. En folklivsskildring i lärarens anda men mer måleriskt uppfattad är »Midsommardans på gränsen mellan Småland och Bleking» (1833). 1837 erhöll han akad:s stora resestipendium och begav sig på en flerårig studiefärd med Italien som slutmål. I Paris, där han blev Delaroches lärjunge, förstärktes de holländska inflytelser, som han redan tidigare mottagit genom sin landsman Lauréus’ konst. »Läsande gumma» (1838) är ett vackert prov på de genreartade framställningar, vari han helt visst var lyckligast som konstnär. Efter återkomsten till Finland började E. snart betraktas som den tongivande konstnären i landet. Samtidens strävan att ge konsten en nationell prägel vann djup förståelse hos E. Runebergs dikter inspirerade honom till flera skapelser, ss. »Älgskyttarna», »Fänrik Stål och studenten» (1858). Hans skildringar från finska landsbygden och dess liv, ss. »Bengt Lyytinen läser runor» (1848), »Söndagsmorgon i en finsk bondstuga» (1856), visa ofta aktningsvärda försök till realistisk inlevelse. Mindre lycklig var E. i sina fresko-målningar i Åbo domkyrka (1849—54), vilka utom nytestamentliga scener — E. var en mycket anlitad kyrkomålare — omfattade tvenne historiska bilder, »Biskop Henrik döper finnarna» och »Mikael Agricola överlämnar den första finska bibelövers, till Gustav Vasa». Av intresse, fastän i stort sett misslyckade liksom hans förste föregångares, Cainbergs, äro hans tolkningar av Kalevalamyterna, jätteduken »Wäinä-möinen» (1859—66). Trots grundheten i sin begåvning blev E. genom sin rörlighet och sin R. W. Ekman: Läsande gumma. 1838. Konstmuseet i Äbo. — 171 — — 172 —