EKOLOGI oförskräckthet inför skiftande konstnärliga uppgifter — han var bl. a. en god porträttmålare — en av föregångsmännen inom finsk konst. — Litt: B. Hintze, »R. W. E.» (1926). M.Bjn. Ekman. 1) K a r 1 E., finländsk pianist (f. 1869), blev efter fullbordade studier vid Helsingfors musikinst. lärare i pianospel vid inst. 1895 och var 1907—12 dess direktor. 1912—20 var han dirigent för. Musikaliska sällskapets orkester i Äbo. Sedan dess har han verkat som musikanmälare i »Hufvudstadsbladet». E. har utg. talrika arrangemang av folkvisor ävensom ett antal transkriptioner för piano. Sedan 1895 är han g. m. E. 2). O. A-n. 2) Ida E., f. Morduch, den föregåendes hustru, sångerska (f. 1875), utbildade sig vid Helsingfors musikinst. och fortsatte sina studier i Wien och Paris. Därefter företog hon talrika konsertresor tillsammans med sin man i olika länder och vann stora framgångar som lieder-sångerska. E. har med iver verkat för att bekantgöra finländska tonsättares kompositioner och har särsk. gjort sig känd som en ypperlig tolkarinna av Sibelius’ sånger. Sedan ett antal år verkar hon som sångpedagog i Helsingfors. O. A-n. Ekmarck. 1) C a r 1 E r i k E., publicist (1784 —1846), efter tjänstgöring i K.m:ts kansli och i Krigskollegium avsked med assessors fullmakt, slog sig ned ss. boktryckare i Strängnäs, där han bl. a. utgav den konservativa »Streng-näs weckoblad» 1825—28 samt dess fortsättning »Samlaren» 1829—45 och »Södermanlands och Nerikes nyheter» 1845—46. W. N. 2) La r s Augu st E., den föregåendes bror, skriftställare (1785—1869), registrator i Juslitie-kanslersexp., slutl. l:e exp.-sekreterare i K.m:ts kansli, utgav »Klythia» 1813, redigerade 1835— 69 »Läsning för folket», utg. av Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande, författade »Dikter» (1857) samt översatte bl. a. Guizots »Europeiska civilisationens allmänna historia» (1851). W. N. 3) Jan Ulrik E., den föregåendes bror, historiker (1794—1830), fil. d:r i Uppsala 1824, docent i historia 1827, översatte bl. a. Heerens »Historiska skrifter» (1826). E:s »Smärre skrifter» (övers, m. m.) utgåvos postumt 1837 av E. 1). W.N. Ekne'phias [-fi-], kallas i vissa Medelhavs-trakter den snett nedåt riktade vind, som förekommer vid åskväder el. vid väderlekssitua-tioner, som likna dem, vilka förekomma vid åskväder (se Vind). H.K-r. Eko (jfr Echo). 1) Fys., upprepning av ett ljud på gr. av dess återkastning mot en vägg, en khppa etc. Det mänskliga örat förmår åtskilja ljudintryck med en tidsdifferens på 0,i sek. Då ljudets hastighet är omkr. 340 m. pr sek., inses, alt den reflekterande ytan måste vara minst 17 m. avlägsen, för att ekot skall kunna höras fristående. Med flera sådana ytor, lämpligt placerade, kan ett mångfaldigt e. erhållas. Vida bekant är t. ex. Villa Simonetta i Milano, där man kunnat konstatera ett 40-faldigt e. Åskans långdragna mullrande kan förklaras som ett mångfaldigt e. mot molnen och mot föremål på jordytan. Ljudets återkastning sker enl. de vanliga reflexionslagarna (se R e-flexion). Detta förklarar ett e., som kan uppkomma i rum med buktiga väggytor.. En sådan vägg kan som en samlingsspegel koncentrera ljudet till en »brännpunkt», där man tydligt kan höra t. o. m. mycket svaga ljud, som utsändas från något annat ställe i rummet. Ett bekant exempel är den s. k. »visksalongen» på Kina slott vid Drottningholm. E. är bestämmande för ett musikrums »akustik». Att bemästra akustiken hör till arkitekturens svåraste problem. — Även inom radiotekniken talar man om e. som beteckning för den ljudupprepning, som blir följden av radiovågornas reflexion mot elektronskikt i lufthavet. — E.-fenomen vid telefonering uppträda vid förekommande oregelbundenheter i telefonförbindelsernas anordnande, särsk. i förening med förstärkare å längre ledningar. De motverkas genom inkoppling av e k o s p ä r r. Se Telefon. A. B. L.; C. T. S. 2) Mus., upprepning i en musikalisk komposition av ett kortare motiv med förminskad tonstyrka, ett tekniskt grepp, som var mycket omtyckt i 1500- och 1600-talens musik och varav man finner spår ännu hos både Beethoven och Schubert (ofta med ekot i moll, när originalet varit i dur). Så omtyckt har e. varit, att orglar ofta byggdes med särsk. e k o v e r k (se Fjärrverk) för att på ett bekvämt sätt kunna åstadkomma denna verkan. E. A. Ekokinesi',Ekolali', se H ä r m n i n g s d r i f 1. Ekollon, frukterna (nötter) av ekarter, innehålla i hjärtbladen rikliga mängder näringsämnen, ss. stärkelse, äggvita, fett och socker, däribland q u e r c i t (eksocker). E. av flera sydliga arter utgöra ett välsmakande födoämne; våra inhemska e., vilka på gr. av sin garvämnehalt ha besk, sammandragande smak, användas till svinföda samt, efter röstning, till kaffesurrogat. O. Gz. Ekoln, Mälarens nordligaste vik, i vilken Fyrisån mynnar i n. o.; förgrenar sig åt v. i Lårstaviken. Segelled till Uppsala. I. M-g Ekolod, se Lödning. Ekologi', läran om de levande varelsernas förhållande till omgivningen. Jfr Biologi. — 173 — — 174 —