EKOLSUND Ekolsund, gods i Husby-Sjutolfts s:n, Uppsala län, vid Mälaren, 17 km. ö. om Enköping; utgör 4 mtl; taxeringsvärde 306,700 kr. Huvudbyggnader äro 2 lika stora 3-våningsstenhus från 1700-talet. E., känt sedan 1307, har till Ekolsund. hört bl. a. Gustav Vasa, Gustav II Adolf, Gustav III och vid olika tillfällen ätten Thott. Under Gustav III, som fullbordade slottsbyggnaderna och som redan som kronprins ofta vistades på E., fick det ett namn i vår litterära historia (stundom kallat Ekholmssund). Konungen sålde det 1785 till grosshandlare G. Seton, vars släkt det sedan tillhörde i något mera än ett årh. E. styckades 1912—15; huvudgårdens innehavare är C. Kempe. Th.P.; E. W. Ekolsundsviken, vik av Mälaren, N. Björkö-fjärdens fortsättning mot n. I dess n. del, den uppgrundade och igenvuxna Hjälstaviken, finnes rikt fågelliv (häckplats för svanor sedan o. 1780). E. övertväras i n. av Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar. — Litt.: S. Hör-stadius, »Ekolsund och Hjälstaviken» (i »Sv. turistföreningens årsskrift», 1923). l.M-g. Ekomimi', se Härmningsdrift. Ekonom [-å'm] (ytterst grek. oikono'mos, hushållare, förvaltare, av oikos, hus, och ne-mein, fördela), hushållare; förvaltare. Ekonomi' (ytterst grek. oikonomUa, avledning av föregående), hushållning, (planmässig) förvaltning; (penning)ställning; sparsamhet. Ekonomiavdelning, bl. a. beteckning för yrkesavdelning (se d. o.) inom flottans sjö-manskårer, omfattande personalkategorierna sjukvårdare, hovmästare, kockar, förrådsmän och hornblåsare, gemensamt benämnda ekono m i m ä n. H. S-k. Ekonomibyggnad, för bedrivande av jordbruk nödvändig byggnad, ej avsedd att bebos, t. ex. stall el. lada. E. användes även allmän nare om uthus i motsats till huvudbyggnad el. boningshus. Ekonomideparteme'nt, i Finland före 1917 den avd. av senaten, som ledde statsförvaltningen och för detta ändamål var uppdelad i 8 expeditioner. I spetsen för varje exp. stod en senator, motsvarande en fackminister i våra dagars Finland. E. var även högsta instans i administrativa be-svärsmål. J. E. N. Ekonomideputation [-Jo'n]. Under frihetstiden märktes bland de svenska riksdagsutskotten en kammar-, ekonomi-och kommersdeputation (sedan 1723), vilken jämte handels- och manufaktur-dep. (från 1738) fick stor betydelse för näringslivet, bl. a. för handeln. J. E. N. Ekonomimål, mål som röra den allmänna hushållningen, vare sig kommuns el. statens. E. betraktas som förvaltningsärenden och handläggas i regel av administrativa myndigheter. Därifrån kunna de dragas till något centralt ämbetsverk, sist till K.m:t i statsrådet el. regeringsrätten. För närmare detaljer hänvisas till 10 kap. 26 § samt 30 kap. Rättegångsbalken med anmärkningar. Man brukar skilja mellan e. och p o 1 i s m å 1, d. v. s. rena ordningsmål, samt e. och p o 1 i t i m å 1, d. v. s. allt som rör samhällets välfärd och trevnad (utom ordningsmål hälso-, sjukvård, undervisning m. m.). I undantagsfall prövas e. av domstol. E. K. Ekonomirätt el. ekonomilagfaren-h e t, förr ett särsk. läroämne vid de sv. univ., sammanfattningen av de rättsregler, enl. vilka den allm. hushållningen och de enskilda medborgarnas näringsverksamhet äro ordnade. Hit höra även grundsatserna för utövandet av statens affärsdrivande verksamhet (domänverket, järnväg, post, telegraf). E:s innehåll beror främst på den i landet förhärskande näringspolitiska uppfattningen. E. K. Ekonomisakkunniga. Med indragande av tidigare besparingskommittéer (se d. o.) tillsattes 1929 i Sverige 5 e., vilka var för sig efter vidtagna undersökningar skola till Finansdep. avgiva förslag till ökad ekonomisering inom statsförvaltningen. E. K. Ekonomiska kartverk äro sådana, som avse att lämna en bild av markens begagnande för olika slags kultur. I viss mån framgår även av vanliga el. topografiska kartor för näringslivet betydelsefulla drag i landskapet liksom mar — 175 — 176 —