EKONOMISK LAGSTIFTNING Denna kan man ej till fullo uppbygga, med mindre man även äger kännedom om geografiens övriga våningar el. lager. Den kvantitativt viktigaste huvuddelen av e. g., näml, p r o d u k-tionsgeografien — övriga huvuddelar äro distributions- och konsumtions-geografien —, måste givetvis utgå från de naturliga förutsättningarna för produktionen. Dessa äro jordens värme- och fuktighetsför-hållanden, berggrunds-, jordarts- och lutnings-förhållanden m. fl. mindre viktiga företeelser, vilka vanl. behandlas under den allmänna geografien. När så grunden lagts för förståelsen av den naturliga produktionen, förnämligast växt- och djurlivets betingelser, kan med större framgång förstås den mänskliga produktionen. Lämpligen bör början göras med den organiska råämnesproduktionen, näml, jordbruket, boskapsskötseln, skogsbruket och fisket. Härpå böra följa den oorganiska råämnesproduktionen samt kraftproduktionen. Kraft- och råämnesproduktionen böra konsekvent efterträdas av behandling av förädlingsindustrierna. När så de olika näringsgrenarna genomgåtts och en täml. god föreställning vunnits om var och en närings geografiska utbredning och förutsättningar härför, inses lätt huvudorsakerna till befolkningsfördelningen. Efter be-folkningsgeografiens genomgång följer kommunikationernas sträckning och täthet, handelns omfattning och gestaltning samt övrigt, som hör till distributionens och konsumtionens geografi. Liksom den allmänna geografien kan även e. g. behandlas ant. land efter land el. ock varje företeelse för sig över hela världen i ett sammanhang. För handelsundervisningen har det härvid visat sig ändamålsenligare att använda den senare metoden, även om landkunskap och en viss grad av geografisk namnkunskap ej få åsidosättas. Behandlad land efter land blir gärna e. g. ingenting annat än vanlig regional geografi. Kravet på branschkunskap bör gå före kravet på landkunskap, varigenom näringsgrenens och den speciella varans geografi komma till sin fulla rätt. Detta har emellertid medfört, att e. g. i handelsundervisningen mer och mer närmat sig och delvis sammanväxt med ett annat ämne, som vid Handelshögsk. i Stockholm kallats råproduktslära, vid handelsgymnasierna benämnes varukännedom och vid andra skolor för handel åter betecknats produktionslära el. varukännedom. Någon olikhet förefinnes emellertid mellan dessa ämnen, liksom ock undervisningen i dem är helt olika vid de skilda slagen av lärdomsanstalter. Gemensamt är dock, att de utgöra en praktiskt tillämpad naturvetenskap på varorna och deras framställning. Utvecklingen synes gå åt en sammanslagning av denna på varorna praktiskt till-lämpade naturvetenskap och e. g. tagen branschvis. Detta har redan skett i ett flertal fall och är också sedan 1923 Skolöverstyrelsens förslag, vad yrkesskolorna angår. Genom denna sammanslagning uppnås en allsidigare kunskap om de viktigaste näringsgrenarna och branscherna, undervisningen blir mera likartad vid skolorna, de stora synpunkterna framträda och döljas ej av detaljer, varigenom, om man samtidigt ständigt beaktar vårt lands egna förhållanden, en god uppfattning ernås om Sveriges näringsliv och plats i världshushållningen. O. Jsn. Ekonomisk lagstiftning, den konungen ensam, jämlikt § 89 R. F., tillkommande rätten att lagstifta i ärenden, som röra »rikets allmänna hushållning». Ofta inbegripes i konungens e. 1. även den i samma § omnämnda rätten för K. m:t att bestämma »grunderna för allmänna inrättningar av alla slag», d. v. s. att utfärda allmänna förvaltningsföreskrifter (konungens administrativa lagstiftning). I båda fallen har riksdagen på eget initiativ endast rätt att framställa önskemål i form av skrivelser till konungen, varå denne, sedan statsrådet blivit hört, »göre det avseende han för riket nyttigt finner». Vad som bör hänföras till begreppet e. 1. i ovannämnda trängre bemärkelse, i motsats till »allmän lag» m. m., som stiftas av konung och riksdag gemensamt, har visat sig svårt att tydligt fixera i en antaglig formel. Någon större praktisk betydelse har detta dock ej, enär K. m:t i de fall, då tvekan råder, men även eljest i stor utsträckning låtit riksdagen medverka vid även denna form av lagstiftning. Ss. själva termen antyder, faller under e. 1. åtskilligt, som tillhör den speciella närings-lagstiftningen, t. ex. förordningar rörande näringsgrenar och yrken, stadganden ang. kom-munikationsverken m. m. Dit räknas emellertid även många bestämmelser rörande den för-valtningsverksamhet, som man kallat »politi» (se d. o.) och som avser förekommande av skada och beredande av skydd åt individen och samhället genom vissa tvångsåtgärder, ss. bestämmelser om allmän ordning och sedlighet, hälsovård, byggnads- och brandväsen o. s. v. Även universitetsstatuter, läroverksstadgar samt vissa kyrkostadgar falla under e. 1. — Konungens e. 1. leder sitt ursprung från 1200-talet. Den har även under det nuv. statsskickets tid haft olika omfång, ej blott på gr. av olika praxis utan även på gr. av formliga grundlagsbestämmelser; så t. ex. omfattade före 1866 e. 1. även kommunallagarna, vilka numera enl. R. F. § 57 falla under den för konung och riksdag gemensamma lagstiftningen. — Litt.: — 183 — — 184 —