EKORRSPINNARE net Sciurus, »den som skuggar sig med svansen» (jfr No anamn). Till färgen är han under sommaren på ryggen brunröd, på sidorna gråaktig och på undersidan vit; vintertid blir färgen på ryggen mer el. mindre grå, inom de nordligare delarna av utbredningsområdet, särsk. i n. Ryssland och Sibirien, helt grå. I regel kan man särskilja en ljusare och en mörkare ras. Även svarta varieteter förekomma. Bland de geografiska raserna är den rysk-asiatiska formen, från vilken det egentliga gråverket erhålles, mest bekant och högt skattad ss. pälsdjur. Även de andra formerna jagas ss. pälsdjur, och i vårt land har ekorren under de senaste årtiondena på gr. härav minskats så starkt, att en fridlysning, omfattande tiden mars—nov., införts. Ekorren livnär sig huvudsaki. av växtämnen ss. hasselnötter, bok- och ekollon, gran- och tallfrön, men dessutom avbiter han gärna de unga skotten på olika trädslag, företrädesvis gran. Härigenom, ävensom genom att avgnaga barken på träd, gör han, där han uppträder mera talrikt, en icke ringa skada. Till hans syndaregister hör även plundring av fågelbon på ägg och ungar. Emellertid är ekorren ett så vackert och sirligt djur, en prydnad för våra skogar, att hans skadegörelse på träden och fågelvärlden ej bör läggas honom alltför mycket till last. — Han lever i engifte, och båda makarna bygga av kvistar, mossa och löv m. m. ett bo i en grenklyfta invid stammen av ett träd. Emellertid användas också ihåliga träd ss. boplatser. Förutom dessa s. k. fasta bon, i vilka honan föder sina ungar, har ekorren också mera tillfälliga, dels av honom själv byggda bon och dels övergivna fågelbon. Honan lägger 3—4 kullar om året (3—5 ungar i varje), den första i febr. el. mars. Ekorren ligger ej i vinterdvala utan samlar förråd, som bevaras på lämpliga ställen (ihåliga träd, gamla fågelbon m. m.). Som unge tämjes han lätt men blir som äldre opålitlig och lömsk och biter ofta utan anledning. Även då han lever fritt i naturen, visar han sig snart orädd och tam gentemot människan, om han erhåller föda. — Ekorrens farligaste fiende näst människan är skogsmården. — IN. Amerikas ö. stater förekommer den grå ekorren (S. caro-linie'nsis), som där spelar samma roll som den röda ekorren hos oss. På gr. av en stark förföljelse är dock den grå ekorren nu ganska sällsynt. H. W. Ekorrspinnare, Stau'ropus fagi, fjäril av fam. Notodo'ntidæ av de egentliga spinnarnas grupp. Framvingarna, som ha en spännvidd av 5—6,5 cm., äro gulaktigt gråbruna, på mitten mörkare, med en våglinje av svarta, inåt vita fläckar. Larven, som lever på bok, ek m. fl. lövträd, intager, när den oroas, en egendomlig ställning, i det att främre och bakre kropps-ändan lyftas upp, så att de nästan vidröra varandra, och de starkt förlängda bröstföt-terna röras fritt i luften. E. förekommer sällsynt upp till Uppland. E. W-n. Ekosymtom, se Härmningsdrift. Ekoty'p, en av docenten G. W. Turesson införd botanisk term, betecknande en genom naturligt urval inom en samling ärftligt olika individer av samma art uppkommen ärftlig anpassningsform för visS miljö. Inom en växtart med stor utbredning uppstå lätt sådana e., emedan i en bestämd slags miljö (fjäll, havsstrand o. s. v.) blott de individer, som genom vissa arvsanlag äro lämpade för den, kunna leva kvar. — Termen e. har också upptagits inom folkminnesforskningen. En tradition, t. ex. en folksaga el. sägen med stor utbredning, bildar näml, särformer genom att isoleras inom och anpassa sig för vissa kulturområden. Denna särutveckling äger rum under inflytande av de inom de skilda områdena härskande etniska, politiska och geografiska förhållandena. E.-studiet är av stor vikt för en rätt uppfattning av resp, traditioners utveckling, ålder och härkomst. — Litt.: G. W. Turesson, »The genotypical response of the plant species to the habitat» (i »Hereditas», 1922); C. W. v. Sydow, »Folksagoforskningen» (i »Folkminnen och folktankar», 1927). v. S-w. Ekoverk, fjärrverk, mus., se Orgel. Ekoxar, Luca'nidæ, en till gruppen bladhor-ningar hörande skalbaggfam., utmärkt i sht Ekoxe (hanne), Lucanus cervus. genom knäböjda antenner, vilkas 3—4 sista leder äro på insidan utdragna i korta, orörliga utskott, bildande en kamformig klubba. Stora el. medelstora skalbaggar med oftast plattkull- — 187 — — 188 —