EKVIGLACIALER nustab. v så, att cos v — a, fås de 3 svaren v 360 4- v 360 — n 3 3 3 . Se f. o. Ekvation. H. D. Ekva'tor (till lat. æ'quus, lika; dag och natt lika långa, då solen är i e.). 1) J o r d e k v a-t o r, den linje, efter vilken ett genom jordens centrum, vinkelrätt mot jordaxeln lagt plan skär jordens yta. Jordekvatorn är mycket nära en cirkel med en radie av 6,378 km. 2) H i m-melsekvator, den storcirkel, efter vilken jordekvatorns plan utdraget skär himlasfären. Till himmelsekvatorn plägar man hänföra stjärnornas läge på himlen genom att ange deras rektascension och deklination (se d. o.). Ch. Ekvatoria'1 tillhör de astronomiska instrument (se d. o.), medelst vilka en himlakropps båda vinkelkoordinater kunna uppmätas, i detta fall dess rektascension (a) och dess deklination (d). E. består av 2 med varandra fast förenade och mot varandra vinkelräta axlar: t i m a x e 1 n, som är ständigt parallell med jordens axel, och deklinationsaxeln, vilka båda äro försedda med i grader och min. uppdelade cirklar, timcirkeln och deklinations-cirkeln, belägna i plan vinkelräta mot axlarna. Om en astronomisk tub göres vridbar kring deklinationsaxeln, så att synlinjen ständigt är vinkelrät mot denna axel, kan man, då man riktar tuben mot en stjärna, genom avläsning å deklinationscirkeln direkt erhålla stjärnans deklination och genom avläsning av timcirkeln erhålla stjärnans timvinkel, av vilken dess rektascension sedan kan erhållas. — Ett e. kallas också ibland refraktor, om den tillhörande astronomiska tubens optiska delar äro linser, el. spegelteleskop, om även speglar häri ingå. Ch. Ekvatoria'lkalmerna, eng. doldrum, kallas zoner på ömse sidor av den s. k. termiska ekvatorn. I dessa zoner — bäst utbildade över haven — härskar ganska ofta lugnt väder med mulen himmel och riklig nederbörd. Zonerna skilja n. o.-passaden från s. o.-passaden. Det inträffar icke sällan, att än den ena, än den andra av passaderna genombryter dessa lugna bälten. Så kan på ett ställe en seglare med förlig vind utan dröjsmål komma från s. till n. halvklotet el. tvärt om, under det att samtidigt en annan seglare under veckor kan få ligga på något avstånd med slappa segel i fullkomlig vindstilla. Genombrotten av e. åtföljas ofta av starka vindar och nederbörd. Dessa zoner, som ofta skildras som alltid fullkomligt lugna med ständigt regn, ha alltså i själva verket rätt växlande väderlek, även med klar himmel. Bredden av e. måste naturligtvis under sådana omständigheter växla ganska avsevärt från dag till dag och även med årstiderna. Deras läge i förhållande till den geografiska ekvatorn växlar också liksom den termiska ekvatorn med årstiderna. I medeltal kan man med approximation angiva följ, värden på e:s läge och gränser: mars september Atlantiska havet .. 3° N—0° 11° N—3° N Stilla havet ..... 5° N—3° N 10° N—7° N Man ser härav, att dessa zoner — liksom den termiska ekvatorn — äro belägna n. om den geografiska ekvatorn, även under n. halvklotets tidiga vår. — Jfr Hästlatituderna. H. K-r. Ekvatoria'lströmmar, se Havsströmmar och Vind. Ekvatorshöjd är vinkeln mellan ekvatorn och en orts horisont. Summan av en orts e. och dess polhöjd (se d. o.) är lika med 90°. Ch. Ekvecklare, Tortrix virida'na, fjäril av fam. vecklarefjärilar (se d. o.). Framvingarna äro gröna med en spännvidd av ung. 2 cm. och bakvingarna ljusgrå. Vid ekens lövsprickning Ekgren, kaläten av gröna ekvecklaren, Tortrix viridana. kläckas äggen, som övervintrat, och de små gröna larverna leva av ekbladen, som de sam-manveckla, inrulla el. spinna ihop. Förpupp-ningen sker vanl. inom bladen. Fjäriln flyger på högsommaren. Ofta stå ekarna vid midsommartiden helt avlövade geom larvernas angrepp. E. W-n. Ekvidista'ns, se Avvägning, sp. 970. Ekviglacia'ler kallas linjer, som tänkas sammanbinda orter, där sjöar samtidigt isbeläggas. — 205 — — 206 —-