EKVILIBRIST Ekvilibri'st (fra. équilibriste, ytterst till lat. æquili'bris, i jämvikt), person, som utför konststycken, vilka kräva förmåga av jämviktens bibehållande; akrobat. Ekvino'ktier el. ekvinoktialer, astr., se E k 1 i p t i k a. Ekvipolle'ns (till lat. æquipolle'ntia, likvärdighet, av æ'que, lika, och polle're, förmå), betecknar i logiken det förhållandet mellan begrepp el. omdömen, att de till innebörden äro likvärdiga, till formen skilda. Begrepp med samma omfång äro ekvipollenta, t. ex. tresidighet och trevinklighet; likaså omdömen, vilka ömsesidigt kunna härledas ur varandra. Ex.: Falken är större än duvan, och duvan är mindre än falken. — Termen e. har för omdömenas vidkommande införts i logiken av Apulejus (ss. lat. övers, av en liktydig grek. term). A.N. Ekvipotentia'lyta, se Elektrisk potential. Ekvivale'nt, likvärdig; e k v i v a 1 e'n s, likvärdighet. — Kem. De viktsmängder, som kunna ersätta varandra och förena sig med samma mängd av ett tredje ämne, äro e. med varandra. Med en ekvivalent av ett grundämne menas den mängd, som är e. med en väteatom; en g r a m e k v i v a 1 e n t av ett ämne är den viktsmängd, som är e. med en gramatom väte, d. v. s. Loos gr. väte. Ekvivalentvikten för ett ämne är molekylvikten dividerad med valensen (se d. o. och Atom, sp. 696). E.-begreppet kan även användas om atomgrupper, radikaler, på samma sätt som för enkla atomer. — Fys. Med värmets mekaniska e. förstås det mekaniska arbete, som en värmeenhet kan uträtta. Lj. Ekväxter, Faga'ceæ, dikotyl växtfam., omfattande lövträd av släktena Quercus (ek), Fagus (bok), Casta'nea (kastanj) och de utomeuropeiska Nothofa'gus och Pasa'nia. På gr. av den för dessa släkten egendomliga förveda-de svepeskålen benämnes fam. även Cupuli'-ferce (se d. o.). O. Gz. Ekzonen, sammanfattande benämning på de lager i torvmossar och vissa andra postglaciala avlagringar, som innehålla subfossila lämningar av ek i form av stammar, bark- och grenstycken, blad, knoppfjäll, ollon, fruktskålar m. m. E. följer närmast ovan furuzonen och överlagras av en zon, karakteriserad genom lämningar av al, resp. gran. Jämte eklämningar uppträda i e. rester av andra växter, särsk. ädla lövträd, som invandrat samtidigt med eken, ss. lönn, ask, murgröna, mistel m. fl. O.Gz. El (arab.), se Al. El (hebr., etymologien är oviss, möjl. av samma rot som Elohim, se d. o.), ett i hebreiskan och även i andra semitiska språk före kommande appcllativ för »gud», hos araméerna även namn för en särskild gud. I G. T. är e. beteckning för både Jahve och övriga gudar. E. erhåller därför ofta en närmare preciserande bestämmelse t. ex. E.-B e t e 1, »guden i Betel» el. »guden Betel» (se d. o.; 1. Mos. 31:13). E. benämndes de kananeiska lokalgudarna, i patriarksagorna identifierade med Jahve (t. ex. 1 Mos. 16:13; 21:33 m. fl.). — Även E.-s c h a d-d a j, i vår sv. övers, återgivet med »Gud den allsmäktige» (1 Mos. 17:1 m. fl.), torde gå tillbaka till förjahvislisk tid. E. ingår som beståndsdel i många teofora personnamn (namn vari ett gudanamn ingår). G. Bsm. El, alnmått i Holland = 0,6878 m. 1 bra-bantsk e. i Amsterdam = 0,69s m. E. användes efter 1821 som beteckning för 1 m. N.L.R. Elæagna'ceæ, en till ordn. Thymelæa'les hörande, dikotyl växtfam., innefattande buskar el. träd med stjärn- och sköldhår, som förläna växtens delar silverglänsande el. rostbrun färg, helbräddade, läderartade blad och stundom till tornar reducerade dvärggrenar. Frukten är en nöt, som omgives av den köttiga blomaxeln (skenstenfrukt). I Gamla och Nya världens tempererade zoner förekomma på stäpper, sandiga, tidvis uttorkade flodbräddar och i kusttrakter 3 släkten: Hippo'phaè, Shéphe'rdia och Elcea'-gnus (se d. o.) med sammanlagt ett 30-tal arter. O. Gz. Elæa'gnus, silverbuske, växtsläkte av fam. Elæagna'cece, med 12 i n. tempererade zonen förekommande arter, buskar med strödda blad och välluktande, gulgröna el. ljusgula blommor. Som prydnadsväxt odlas E. angusti-fo'lia (inhemsk i s. Europa och Orienten), E. arge'ntea (Canada) och E. lo'ngipes (Nordamerika). Den lätta veden av E. angustifo'lia, med gul splint og brun kärnved, användes till snickeri- och svarveriarbeten. O. Gz. Elæ'is, växtsläkte, se O 1 j e p a 1 m e r. Elæocarpa'ceæ, en fam. lindväxter närstående, för tropikerna egendomlig fam., innefattande 7 släkten och o. 125 arter, samtliga träd el. buskar med hela blad, i klaselika samlingar anordnade blommor samt kapsel-, bär-(Aristote'lia, se d. o.) el. stenfrukt (Elæoca'r-pus). Flera arter av sistn. släkte lämna värdefullt gagnvirke, andra garvmalerial. O. Gz. Elæode'ndron, växtsläkte, oftast hänfört till C a s s i n e (se d. o.). Elæosaccharum [-sa'k-], oljesocker, en blandning av 2 delar flyktig olja, t. ex. anis-, citron-, fänkåls-, kummin-, pepparmyntolja m. fl., med 98 delar pulvriserat socker med namn efter resp, oljor, ss. E. ani'si, E. citri o. s. v. Användes mest som smakförbättrande medel i pulver-formiga läkemedelsblandningar; i många fall — 207 — — 208 —