ELAM avses även att utnyttja den flyktiga oljans medicinska verkningar. J. H. Elaga'bal, syrisk gudom, vars kult infördes i romerska riket av kejsar Heliogabalus. Efr. B. Elaga'balus, romersk kejsare, se Heliogabalus. Elaidi'nsyra, en med oljesyra (se d. o.) isomer förening, som uppkommer av oljesyra, då denna behandlas med salpetersyrlighet. E. är i motsats till oljcsyran vid rumstemperatur fast. Wk. EIai'n, detsamma som triolein, oljesyrans ester med glycerin. E'lam, ett i forntiden ö. om Babylonien befintligt rike av okänd omfattning. Av sumererna kallades det Nim, av de semitiska babylo-nierna Elamtu, i assyriska inskrifter uppgives dess inhemska namn till Ansan el. Anzan. Dess huvudstad hette Susa, varför landet i senare tider understundom benämndes Susiana. I förhistorisk tid torde det ha varit gcnomgångs-land för de till Babylonien vandrande sumererna; under alla omständigheter finnas starka sumeriska inslag i dess kultur. I historisk tid ha elamilerna stått i synnerligen livlig förbindelse med babylonierna, mest dock av krigiskt slag. Mångfaldiga gånger föllo elamiterna in i Babylonien, plundrade dess städer och förde rika krigsbyten till sitt land. Värdefulla babyloniska fynd ha också gjorts vid utgrävningar i detta land, t. ex. Naramsins av Akkad Fragment av en stele, rest av konung Ountasj-Gal i Elam (omkr. 1500 f. Kr.), med en kvinnlig gudomlighet. Votivplatta av brons, 1200-talet f. Kr. Louvren. ståtliga segermonument samt Hammurabis ännu mera berömda lagkodex, inristad på en hög, svart diorilsten, 1902 funnen i Susa. Då man ännu icke lyckats tolka den elamitiska skriften, är det icke mycket vi veta om E:s historia, utan vi måste så gott som uteslutande hålla oss till de sparsamma notiser, som förekomma i de babylonisk-assyriska urkunderna. Av dessa framgår, att E. i allmänhet legat under för babylonierna. Furstarna i Lagasj, Enannatum och Gudea, omtala sålunda i sina inskrifter segrar över E., och den segerrike Dulgi i Ur (2276—31) lade E. under sitt välde, men det synes snart ha frigjort sig, ty hans sonson Ibisin råkade i elamitisk fångenskap. När Hammurabi (1955—13) lade hela Babylonien med omgränsande länder under Babylons spira, synes han ha erövrat E., men även denna överhöghet varade icke så länge. Striderna fortgingo med växlande lycka flera årh. framåt; så t. ex. satt en elamit 996—91 på Ba-byloniens tron. Då emellertid Assyrien ett årh. senare började bliva den farligaste grannstaten, förenade sig Babylonien och E. upprepade gånger emot det, och när Babylonien blev ett assyriskt lydrike, understöddes kraftigt flera upprorsförsök från dess sida av E. Assyriska konungar företogo därför straffexpeditioner till E., så t. ex. Assurbanipal, som erövrade Susa o. 635 f. Kr. och på ett fruktansvärt sätt förhärjade landet, varefter det aldrig riktigt repade sig. Det nybabyloniska riket, som uppstod efter Ninives fall 612, synes tidvis ha härskat även över E., men sedan erövrades detta land 559 av perserkonungen Kyros och upphörde från denna tid att vara en självst. stat. — Lika torftig, som vår kunskap är om E:s historia, är den om den elamitiska religionen. Här fanns emellertid, liksom i Babylonien, en rik polyteism; varje stad hade sin specielle stadsgud, varjämte det fanns en del huvudgudar dyrkade över hela landet; en av de förnämsta var I n-s j u s j i n a k, av babylonierna — 209 — — 210 —