ELDBEGÄNGELSE dades e.-föreningar i London, dit kirurgen Sir Henry Thompson fört med sig idén från en resa i Italien, vidare i Tyskland, där prof. C. Redarn och medicinalrådet F. Küchenmeis-ter särsk. verkat för reformen, samt i Österrike, Holland och Schweiz. I Milano invigdes det första moderna krematoriet 1876. Därefter tillkommo krematorier i Washington, sedan tyskar infört e.-rörelsen i U. S. A., och 1878 i Gotha o. s. v. I London byggdes väl krema-torium 1875 (Woking), men dess användning förbjöds till 1885. 1902 berättigades lokala korporationer och kommuner i England genom Cremation act att driva krematorier. I Frankrike stiftades franska e.-föreningen 1880. 1889 öppnades krematoriet å kyrkogården Père La-chaise i Paris. I Sverige vann rörelsen en hänförd pioniär i ingenjören Per Lindell (1842— 1902; se denne). Ett par av landets främsta hygieniker, C. Wallis och K. Linroth, hade åren förut ivrat för reformen i »Hygiea». 31/8 1882 stiftade Lindell jämte Linroth m. fl. Likbränningsföreningen i Stockholm, som 1883 omändrades till Sv. likbränningsföreningen (från 1917 Sv. e.-föreningen). Ordf, blev översten E. G. Klingenstierna, som konstruerade incine-ratorn till det provisoiiska krematorium, som 1887 öppnades nära Hagalund i Stockholm. 1909 ersattes detta med ett nytt, å N. begravningsplatsen. I Danmark grundades föreningen för e. 1881. Krematorium öppnades i Frede-riksberg 1886, ersatt med nytt i Köpenhamn 1907, kommunalt 1913. Den enorma utvecklingen i Danmark, varigenom föreningen nu räknar över 60,000 medl., skapades av det försäkringssystem med låga kvartalsavgifter, som den 1901 i arbetarkretsar bildade Folkelig Ligbrændingsforening införde, och genom de båda föreningarnas sammanslagning 1913. I Norge grundades en e.-förening, numera Norsk kremationsforening, 1889. 1909 tillkom krematoriet i Oslo. I Bergen inrättades kommunalt krematorium med kostnadsfri e. 1907. — I Finland grundades e.-föreningen 1889, krematorium öppnades 1926. Island erhöll en modern e.-lag 1915, och krematorium där för-beredes. — I alla kulturländer går e. fram. I Japan är för hela landet e. snart i majoritet. I Europa har majoritet för e. redan uppnåtts i vissa städer i Tyskland och Schweiz. Endast i katolska länder går rörelsen långsamt fram, där den icke — ss. i Belgien — ännu är för-bjudem I Tyskland är antalet krematorier nu över 100, fördubblat under de sista 10 åren. — I Sverige finnas nu krematorier i Stockholm (2), Göteborg (1890), Örebro (1922), Hälsingborg (1928), Luleå (1930) och Vänersborg (1931). Krematorierna i Stockholm N. och Häl singborg tillhöra föreningen, resp, dess lokal-avd., i Stockholm S. kommunen, i Göteborg kyrkoförsamlingen (men drives av föreningens lokal-avd.), i Örebro staden och församlingen tillhopa, i Luleå församlingen och i Vänersborg landstinget m. fl. Krematorier äro vidare beslutade i Malmö och Sundsvall. Utredning om kommunalt krematorium pågår i Göteborg, Lidingö, Kalmar, Kiruna m. fl. platser, och i Norrköping ha ritningar för krematorium uppgjorts. Flerstädes i Sverige ha kyrkliga myndigheter ss. preliminär åtgärd beslutat att ordna urnlundar omkr. kyrkor el. i samband med begravningsplatser, bl. a. omkr. domkyrkan i Luleå. — Antalet krematorier resp, eldbegängelser i några olika länder framgår av tab. sp. 233—234. Bland dem, som i Sverige särsk. arbetat för e., må nämnas överingenjören A. Knös, som förbättrade den ovannämnda sv., även i utlandet på flera ställen införda ugnskonstruktionen, direktören Hj. Samzelius och ingenjören P. G. Blidberg i Göteborg, bankokommissarien G. Dahlberg i Stockholm, stadsombudsmannen i Hälsingborg G. Schlyter, bankokommissarien J. Eriksson i Stockholm, överstelöjtnanten G. Kinell,som från 1924 efter inrättandet av en föreningens centralbyrå i Stockholm lagt ned ett betydande arbete för reformens popularisering i huvudstaden, samt utg. (från 1929) av föreningens tidskr. »Ignis», fil. mag. O. övden i Uppsala. Lokalavdelningarnas antal uppgick vid slutet av 1930 till 55 med ett antal medl. av 15,539. Slutl. bör nämnas ugnskonstruktören C. Åberg i Höganäs, som ytterligare förbättrat den sv. incineratorn (»system Höganäs») genom de regenerativa kanalernas förläggande å ömse sidor om brännkammaren. — Bland de främsta pioniärerna inom det internationella arbetet under årens lopp böra särsk. framhållas M. de Christoforis och G. Pini i Milano, M. Pauly i Berlin, Ed. Müller i Hagen, O. Siedek i Wien, W. Huber i S:t Gallen, G. Tosquinet i Bryssel, G. Bartel i Moskva, sekreteraren i engelska föreningen G. A. Noble i London, F. Mencl i Prag, P. Mühling i Königsberg, G. Barrier i Paris, H. Erichsen i Birmingham, Mich. (U. S. A.), G. Krafft i Lausanne och G. Schlyter, de båda sistnämnda ordf., resp, sekreterare sedan 1926 i det 1911 konstituerade internationella e.-förbundet, samt — inom det nordiska samarbetet — H. Lundgren i Köpenhamn, en lång tid den danska föreningens sekreterare. — 6 internat. kongresser ha avhållits, den första i Dresden 1874, den senaste i Düsseldorf 1926. Genom G. Schlyters arbete inträdde den sv. e.-rörelsen 1912 i ett nytt skede. Den sv. föreningen vände sig då på hans förslag till regeringen med anhållan om direkt stöd åt reform- — 231 — — 232 —