ELDBEGÄNGELSE Länder Krematorier Eldbegängelser 1910 1920 1930 1910 1920 1930 Sverige 2 2 5 96 168 1,010 Norge 2 3 5 91 537 1,185 Finland — — 1 — — 211 Danmark 1 1 5 127 555 1,694 Tyskland 24 54 104') 6,084 16,846 53.9791) Schweiz 7 14 20 1,208 2,268 5,029 Tjeckoslovakien . . — 1 9 — 657 4,725 Österrike — — 3 — — 3,922 Frankrike 5 5 6 473 560 1,148 England 13 14 21 840 1,796 4,533 1909 — 13 1919—23 1924—28 1909—13 1919—23 1924—28 U. S. A 51 87 109 38,963 72,647 101,467 *) Inkl. Danzig och Saarbrücken. strävandena på gr. av e:s stora sociala fördelar, vilket även, på Medicinalstyrelsens tillstyrkan, lämnades från 1913. Därefter följde på den stora utst. för e. å Baltiska utst. 1914 den s. k. »Kriegs-tagung derFeuerbestattungsvereine» iGotha 1916, varest överlädes omgrundlinier för en modern e.-lag, första nordiska e.-konferensen i Hälsingborg 1922, utst. i Göteborg 1923 och uppförandet av en mönsteranläggning för e. i Hälsingborg 1924 —29 (se K r e m a t o r i u m). Grundtankarna för en reform av själva krematorieväsendet ha nedlagts av Schlyter i en rad skrifter. Grundidén är, att e. är en forts, av den humanitära åtgärd, som redan begravningen innebär, och bereder vår moderna tid tillfälle att förlägga akten till en helgedom, där kärlekstjänsten kan få ostört äga rum i en omhägnad miljö. En konsekvens är att lösa det arkitektoniska problemet så, att all makaber stämning undvikes och inst. förlänas samma mänsklighet, värme och intimitet, som kännetecknar t. ex. de moderna sjukhusen, samt, i vad rör ceremoni- och gravsättnings-lokaler, med hjälp av musik och konst samma helgd och frid, som utmärka det bästa inom hittillsvarande sakral arkitektur. E. och kyrkan. E.-rörelsen har rönt stort motstånd från ortodoxt kyrkligt håll i skilda länder, beroende på att särsk. den katolska kyrkan känt sig utmanad därav, att den moderna e. haft sitt ursprung från kyrkofientlig-het under franska revolutionen samt att rörelsen i Italien på 1880-talet räknade förespråkare särsk. bland de likaledes kyrkofientliga italienska frimurarna. Romersk-katolska kyrkan har utfärdat förbud mot e. 1884, 1886, 1892 och 1926, ehuru det medgives, att e. ej strider mot någon kyrkans dogm utan endast mot kyrklig sed. Rörelsen har svarat med att hänvisa därtill, att enl. statistiken kyrkliga ceremonier fortfarande äga rum vid e. i de allra flesta fall. De protestantiska kyrkorna ställa sig nu alltmera välvilliga mot reformen. Paulus synes (i 1 Kor. 13:3 och 2 Kor. 4:7) ha hämtat talande bilder från den antika e., och Luther åberopade vid liknande reformfrågor (begravningens förläggande utanför städerna) sanitära grunder och prisade de gamla romarna, som av sanitära skäl brände de döda. I Sverige har kyrkan de senaste åren upptagit e. ss. rituellt tilllåten sed. Den grekisk-katolska kyrkan lägger intet hinder i vägen för reformen, lika litet som den moderna judendomen. Ett flertal biskopar o. a. prästmän i skilda länder ha varit anhängare av rörelsen och undergått e. Bland pioniärerna för e. inom kyrkan märkas kyrkoherden i Köln H. J. Demmel och domprosten J. Hanson, Luleå. E. och lagstiftningen. Utom från kyrkligt håll ha invändningar tidigare gjorts mot e från juridiskt håll, i det man påstått, att giftmord skulle kunna döljas genom e. Det förhåller sig emellertid så, att e. enl. alla författningar därom måste föregås av noggrann läkarundersökning, i vilket hänseende mycket försummas vid det vanliga gravskicket. Härigenom liksom för förekommande av begravning av skendöda betyder e. alltså tvärtom ett framsteg. — I Sverige ersattes de äldsta e.-be-stämmelserna (av 1888) 1917 med Kungl. kungörelse ang. villkoren för e., varigenom det förut rådande obduktionstvånget vid e. upphävdes. 1926 och 1928 ha ändringar genomförts i författningen, så att nu de båda gravskicken praktiskt taget äro jämnslällda. De efterlevande kunna bestämma om e., därest den döde icke i livstiden uttalat sig däremot. Härom gäller ett enkelt, av den döde närståen — 233 — — 234 —