ELDFASTHET av Länsstyrelsen, likaså för innehav och förvaring av förråd utöver 25 kg. av l:a, 250 kg. av 2:a klassen olja i stad, resp. 75 kg. och 750 kg. å landet. K. f. är dock icke tillämplig å e. o., som förvaras i automobils behållare (även reserv-dito) el. i fråga om mindre förråd å apotek, läroverk m. m. För handel med e. o. fordras, förutom vanlig handelsanmälan, särsk. skriftlig ansökan till Länsstyrelsen el. magistraten. I. S.; E. K. Eldfasthet, förmåga hos ett material el. ett föremål att uthärda långvarig upphettning utan att undergå för dess användbarhet skadliga förändringar. E. är ett sammanfattande begrepp för flera särsk. egenskaper, på vilka olika fordringar ställas allt efter det eldfasta materialets användningsändamål. I regel krä-ves ej blott hög smält-temp. utan även hög mjuknings-temp. Denna senare är näml, ofta avsevärt lägre än den förra. Materialet bör vidare tåla upprepad upphettning och avkylning utan att spricka sönder och får icke vid förekommande temperaturer angripas av ämnen — syre (luft), slagg, smältor etc. —, med vilka det kan komma i beröring. De viktigaste grundbeståndsdelarna i de vanliga eldfasta materialen äro kiselsyra (SiOa), lerjord (A12O3) och magnesia (MgO), de båda förstnämnda ofta tillsamman i växlande proportioner. I vissa eldfasta material ingå kalk (CaO), grafit, kromoxid (Cr2O3), zirkonoxid (ZrO2), carborundum (SiC) m. fl. I stort sett gäller, att graden av e. är större, ju renare materialen är, emedan föroreningar ofta medföra en väsentlig nedsättning av smältpunkten. Av stor betydelse är också framställningssättet. Den mot e. svarande egenskapen hos oädla metaller, spec. järn och stål, brukar betecknas eldhärdighet. Jfr Lera, Tegel och Järn. I. S. Eldfast lera, Eldfast tegel, se Lera, resp. Tegel. Eldfink, en art eld-vävarfinkar (se d. o.). Eldflugor, spa. cu-cu'jos, kallas åtskilliga i det tropiska Amerika inhemska, starkt lysande skalbaggar av fam. knäp-pare. Mest bekant är den västindiska Pyro'phorus noctilu'-cus, en 3—4 cm. lång, mörkbrun art, som på halssköldens sidor och på bakkroppens buk har gula, lysande fläckar. De förra utstråla ett grön Eldfluga, Purophorus noctilucus. blått sken, medan ljuset från bakkroppen, som är starkare och endast lyser, när djuret flyger, är rött. Men även den stillasittande skalbaggens ljus är så starkt, att det tillåter en person att utan svårighet läsa vid detsamma. Om flera stycken hållas inspärrade i ståltrådsburar el. med hål genomborrade kur-bitsflaskor, kunna de användas ss. »levande ljus», med vilka man kan vägleda sig i natten. Larverna leva i rötterna av sockerröret, och med krossat sockerrör matas också de fullvuxna i lamporna. Se Lysande organismer. E. W-n. Eldforsen, träsliperi i Kopparbergs län, 3 km från Tretjärns station, tillhörigt Trävaru-a.-b. Dalarne, ett dotterbolag till Korsnäs a.-b. Lth. Eldgivning, skottlossning med eldvapen. — Med gevär (karbin) avgives elden i regel så, att varje man, sedan e. anbefallts, själv bestämmer tidpukten för skottens avlossande, med allt efter förhållandena normal, långsam el. stor eldhastighet. — E.-sätt vid kulspruta (kulsprutegevär) äro patronvis eld, punkteld, djupeld och m e j n i n g. Vid patronvis eld avgives elden med för varje skott förnyad riktning och avfyrning (halv-automatisk eld); vid övriga e.-sätt (helautomatisk eld) avgivas eldskurar, varvid under djupeld höjdriktningen och under mejning sidriktningen successivt ändras. — E. vid art.-pjäser äro eld skottvis (viss pjäs avgiver ett skott), eld efter hand (pjäserna skjuta med vissa sek:s mellanrum turvis från v.), salva (alla laddade pjäser i batteriet avgiva samtidigt ett skott) samt snabbeld (varje pjäs avgiver hastigast möjligt visst antal skott). Den sistnämnda kan avgivas ss. 1 a g v i s eld (utan ändring av sid- och höjdriktning mellan skotten), slående eld (med ändring av sidriktningen mellan skotten), djup eld (med ändring av höjdriktning och tempering mellan skotten) el. ss. fri eld (varje pjäs skjuter självständigt med största möjliga eldhastighet). Jfr Eld 2). R.Sbg. 2) E. med krigsfartygs art.-pjäser sker med direkt el. indirekt riktning, i förband, då förbandschefen genom signal till fartygen i förbandet anbefaller elds öppnande, skjutfaktorer, mål m. m., el. fartygsvis, då varje fartygschef direkt leder elden (se E 1 d 1 e d-ning). E. sker i regel ss. s a 1 v e 1 d, varvid i elden deltagande kanoner avfyras på elektrisk väg av eldledaren el. på dennes order av riktaren vid varje kanon, el. ss. allmän eld, då varje kanon självständigt avfyras, när den omladdats och inriktats. I e. ingå inskjutning och verkningsskjutning. Inskjutningen avser att med utgångspunkt från — 239 — — 240 —