ELDSTAD brännas i en e. bestående av två rum, förbrän-ningsrummet och askrummet, åtskilda genom rosten. Denna, som vanl. har form av ett galler, ligger mellan dödplåten närmast e.-luc-kan och e.-bryggan längst in. Förbränningsluft tillföres genom den i frontgaveln under rosten belägna askugnsluckan och stryker genom det på rosten liggande bränslet. Bränslet tillföres genom e.-luckan, ävenledes belägen i frontgaveln men över rosten. Genom denna lucka utrakas även slaggen. Vid eldning med mekaniska eldningsapparater (se d. o.) behöver ej e.-luckan öppnas, varigenom onödig luftmängd icke inströmmar över rosten och bättre verkningsgrad erhålles. Vid eldstäder för magasineldning, d. v. s. där en större mängd bränsle kan inläggas med- långa tidsintervaller, är e.-luckan belägen högt över rosten. Vid kolpulver-, gas- och oljeeldning (se d. o.) användes ingen rost, utan e. består blott av ett rum, i vilket bränslet sprutas el. suges in genom brännare. Kakelugnseldning försiggår i regel även utan rost, i det att bränslet lägges direkt på hällen och luften får svepa över bränslet. Luftöverskottet blir härigenom mycket stort och förbränningen sålunda oekonomisk. För att i största möjliga mån undvika detta, bör kakelugnseldning ske med endast dragluckorna öppna. v. S. Ursprunget till e. är det på marken uppgjorda bålet. Efter hand som bosättning och bebyggelse skett och i relation till bostads-och klimatförhållanden har e. utvecklats. Den otvivelaktigt tidigaste e.-formen är den öppna elden mitt på golvet, äriln, med en rökpassage genom en öppning i taket mitt över e. Redan tidigt gjorde man den iakttagelsen, att om elden uppgjordes på ett underlag av sten, torkad lera el. dyl., värmen bibehöll sig längre, sedan elden slocknat. Sådana stensatta, till planen cirkelformade härdar ha påträffats bl. a. i de gamla palatsen i Troja, Mykene och Tiryns, där ofta med en förhöjd, konstnärligt dekorerad kant omkr. I Norden har liknande iakttagelse gjorts i boplatser såväl från stenåldern som tidig folkvandringstid och vikingatid. Litterära belägg för senare förekomst av detta slag av e. finnas också i den nordiska sagolitteraturen. Var huset långt, lades ofta flera eldstäder i rad el. fick eldpallen en rektangulär form som t. ex. i sagotidens gästabudshallar. För att få det värmebehållande underlaget så stort som möjligt och för att göra arbetet med matlagningen bekvämare gjordes eldpallen småningom högre. Till skydd för vindstötar från dörren, som var belägen på gaveln mitt för härden, restes en flat häll vid den sidan av densamma, som vette mot ingången. Denna Uppslagsbok. VIII. — 257 — 9 form av e. har levt kvar ända in i nuv. tid, t. ex. i fäbodvallarnas eldhus. Elden på härden tjänstgjorde under den mörka delen av dygnet samtidigt som ljuskälla i rummet. Ur denna primitiva e. utbildades t. ex. hos romarna ett tekniskt synnerligen utvecklat uppvärmnings-system, deras s. k. hypokauster med värmekammare under golvet och värmekanaler i väggarna. De voro närmast avsedda för baden men brukades också särsk. i områdena n. om Alperna till omväxling med den öppna härden el. värmebäcken med glödande träkol 5 bostäderna. I köken hade man e. med rökgång för matlagning. Med folkvandringstidens omvälvningar försvann emellertid detta. — Småningom flyttades e. från rummets centrum till ena hörnet el. väggen, men öppningen i taket bibehölls för rökens utsläppande och för att under dagen få ljus i rummet. Den öppna härden påbyggdes, så alt en ugn uppstod, rökugn kallad, då den ej hade skorsten, utan röken drog ut i rummet för att sedan försvinna genom öppningen i taket. Tack vare det påbyggda partiet voro dessa ugnar utmärkta värmekällor men ej så lämpade för matlagning. För att tillgodose även detta behov lämnades härdens främre del, den s. k. gruvan el. eldpallen, fri. Rökugnar omtalas i den isländska sagolitteraturen. Kombinerade med andra e.-typer har denna rökugn förekommit bl. a. i Norge in i modern tid. Linné beskriver i sin »Skånska resa» rökstugor. Rökugnen är den vanliga typen för basluugnar. En ny fas i e:s utveckling på kontinenten efter folkvandringstiden är ugnen med rökgång. Ännu 1368 skall den ha varit okänd i Rom, medan den hos normanderna då redan länge varit brukad. Måhända har idén härtill kommit från byggnader härrörande från den karolingiska renässansen och påverkade av transalpinska anläggningar från romartiden. Från Normandie kom typen till England, och Vilhelm Erövraren lät i sina palats införa denna nymodighet. Den har förekommit i Fredrik Barbarossas slott i Gelnhausen från 1174, och till Norden har den införts av kul-turreformatoren Olaf Kyrre, för så vitt man kan sälta tro till uppgifterna härom i den efter honom benämnda sagan. I ett av rummen i de framgrävda resterna av klosterbyggnaderna vid Skokloster, sannolikt från 1200-talet, har i muren anträffats cn öppen spis, som haft sin rökgång i muren och torde illustrera en av de tidigaste typerna för detta slag av e. i Norden. Sin rikaste och ur konstnärlig synpunkt praktfullaste utveckling nådde denna e.-typ i renässansens och barockens öppna spisar. Vid 1400-talets slut hade man —■ 258 —