ELEGI 50 kg., undantagsvis 75—90 kg. Betarnas storlek, form och färg växla emellertid, dels rent individuellt och dels beroende på de lokala förhållanden, under vilka djuren leva. — Den indiska elefanten är utbredd inom s. ö. Asiens skogsområde, på Ceylon och Sumatra. De på Borneo förekommande elefanterna torde vara införda dit och förvildade. Den indiska elefanten når i regel en längd av endast 7 m. från snabelspetsen till svansspetsen (snabeln 2 m. och svansen 1,5 m. lång) och en mank-höjd av 3 m. Betarna bli sällan längre än l,6o m-, ehuru man undantagsvis funnit längre betar, ända till 3,45 m. Deras vikt överstiger i regel icke 20 kg. Honorna sakna vanl. betar el. ha endast rudimentära sådana. Även hos hannarna äro betarna ofta helt förkrympta. Vanl. äro elefanterna mer el. mindre mörkt grå till färgen. Ljusa el. ljusfläckiga djur, s. k. vita elefanter, anträffas mycket sällan; de skattas, särsk. i Siam, mycket högt och anses vara heliga. — Elefanterna äro de största av nu levande landdäggdjur; i fullvuxet tillstånd väga de mellan 3 och 4 ton. De leva i större och mindre hjordar, inom vilka en god sämja är rådande. Vanl. anföres hjorden av en äldre, klok hona. Till uppehållsort väljer elefanten alltid en trakt, där det finns riklig tillgång på vatten till att dricka och bada i. Den afrikanska elefanten tyckes framför allt hämta sin föda från träden, dess grenar och blad, även om den ej försmår de sträva gräsarterna på stäppen el. på sumpmarkerna, där den ofta vistas. Elefanterna äro fortplantningsdugliga fr. o. m. en ålder av mellan 20—25 år. Honan föder endast en unge efter o. 22 månaders dräktighet. — På gr. av sin betydande kroppsstyrka, sin klokhet och den lätthet, med vilken den tämjes, har den indiska elefanten sedan urminnes tider varit i människans tjänst. Husdjur i egentlig mening har den dock aldrig blivit, enär den endast mera sällan förökar sig i fångenskap. Den användes till olika arbetsuppgifter i Indien. Men även för krigiska ändamål ha elefanterna funnit bruk. I sina strider med Alexander den store betjänade sig Dareios av indiska trupper med stridselefanter, och även romarna hade i sina strider mot Pyrrhus att kämpa mot elefanter. Samtliga dessa voro indiska elefanter, men då Hannibal genom sitt tåg över Alperna sökte krossa Rom, förde han med sig afrikanska stridselefanter. — Då elefanterna fortplanta sig mycket långsamt och äro utsatta för en stark förföljelse på gr. av sina värdefulla betar (elfenben), har deras antal starkt avtagit. Detta gäller särsk. den afrikanska arten, som äger de största betarna och därför ur handelssynspunkt är den värdeful laste. Med oroväckande hastighet avtar dess antal ständigt. I Indien tyckes däremot elefanten numera leva ganska trygg. E. har utvecklat sig ur släktet Ste'gedon (se Elefantdjur), och den äldsta kända arten, E'lephas pla'nifrons, från mellersta pliocen i Ostindien, visar ännu en nära anslutning till detta släkte. Från Indien spridde sig elefanterna till övriga Asien, till Europa och Afrika samt till Amerika. En viktig form utgjorde den i Asien och ’ Europa under övre pliocen uppträdande E. meridiona'lis, enär den tyckes vara den stamform, från vilken olika linjer tagit sitt ursprung, och bl. a. å ena sidan givit upphov till E. primige'nius, mammutdjuret (se d. o.), och å andra sidan till den nu levande indiska elefanten. Den afrikanska elefanten däremot tillhör icke dessa linjer utan representerar slutlänken i en särskild utvecklingslinje, som utgått från släktet Ste'gedon utan att ha någon närmare gemenskap med den indiska elefantens stamformer. H. W. Elefantfippleträd, se F e r o n i a. EIega'nt (fra. élégant, av lat. e'legans, eg.: som utväljer), granntyckt, fin, stilfull, smakfull, utsökt, i sht i fråga om uppträdande, klädsel, uttrycksätt o. d. — E 1 e g a'n s (fra. élégance), egenskapen att vara e. Elegant-tidning, utgavs 7/?—29/±2 1810 2 gånger i veckan av J. A. Stenhammar och V. F. Palmblad. E., som innehöll utdrag ur utländska journaler, poem och recensioner, var ett av fosforisternas själva underkänt försök att göra deras idéer kända hos den bildade allmänheten. H. E. Elegi [-gi'] (grek. elegei'a), sorgesång över någon avliden el. dikt av allmänt patetiskt innehåll. Den grekiska e. antages ha sitt ursprung i någon begravningsrit, om än denna hypotes ej stödes av bevarade antika e., vilka tvärtom i eggande rytmer besjunga manliga dygder, kärlek och strid. Den grekiska e. är av joniskt ursprung, dess formella kännetecken äro det begränsade omfånget och distikonme-tern (se Dis t ikon), dess innehåll visar skiftande drag. Efesiern Kallinos, atenaren Solon och spartanerna Tyrtaios och Theognis företräda den politiskt-moraliska e., under det att Mimnernos från Kolofon skapade den sentimentala, njutningsbesjungande e.-dikten. Romarna övertogo genren, som hos Propertius, Tibullus och Ovidius framträder som fulländad konst. Den sistnämndes e.-samling »Tristia» har förmodl. bidragit till att stabilisera termen »e»:s användning ss. beteckning för sorge-kväde. Så uppfattade renässansens antikiserande diktning denna diktart, som under de — 269 — — 270 —