ELEGIACO följ. årh. kommit till sporadisk användning med el. utan bibehållande av den antika metern. Den vemodsmättade e. blev en viktig litterär genre för den slutande upplysningstidens natursvärmeri och sentimentalitet. Engelsmännen Young (»Night thoughts») och Gray (»Ele-gy written in a country church-yard») blevo förebildliga. Som deras tyska efterföljare må nämnas Matthisson, Hölty och Voss. Goethe sökte i sina »Römische Elegien» återuppliva den romerska kärleks-e., för Schiller blev genren en form för reflexionsdiktning, under det att Hölderlin fyllde dess melodiska versmått med uttryck för sin stilla melankoli och svärmiska naturdyrkan. Som ex. på en friare använd e.-form på modern meter kunna nämnas Shelleys »Adonais» (gravskrift över skaldebro-dern Keats) och Lamartines »Méditations». Av sv. författare ha bl. a. Tegnér och Stagnelius framträtt som e.-författare. — Elegisk, klagande, känslosam. G. A-m. Elegiaco [eleja'kå] (ital.), mus., elegiskt, klagande, oftast i sådana sammanställningar som andante e. o. d. ETeison, se Kyrie eleison. Ele'ktor (lat. ele'ctor, väljare), person, som vid indirekt valsätt utses av en grupp medborgare för att jämte andra, på liknande sätt utvalda personer förrätta det egentliga valet. Jämte e. deltaga ofta även andra medborgare i det slutgiltiga valet. För val av led. i den sv. riksdagens F. k. utses i de 6 största städerna e., men endast i Stockholm och Göteborg bilda dessa egna valkorporationer, medan e. i de 4 övriga utse riksdagsmän tillsammans med landstinget i det län, där de äro belägna. Valet av lekmannaombud till sv. kyrkomötet sker medelst e. I flera republiker sker valet av statsöverhuvud genom e., t. ex. i Finland, Argentina, U. S. A. J. E. N. EIe'ktra, grek, myt., dotter till Agamemnon (se d. o.), syster till Orestes, som hon eggade till mordet på Aigisthos och Klytaimestra (se d. o.); äktade sedan Pylades, konung Strofios’ i Fokis son. E:s saga har bl. a. skildrats av Sofokles och Euripides i deras tragedier »E.» och av Richard Strauss i operan med samma namn. W. N. Ele'ktra. 1) Stjärnan b i Plejaderna. Den tillhör spektraltypen A5 och är av magnituden 5,12. 2) Småplaneten (130), upptäckt 1873 av Peters. Ch. Elektricite't är det namn, man givit åt den förmodade källan till vissa kraft- och energiyttringar i naturen. Åsikterna om e:s natur ha växlat under tidernas lopp, alleftersom de experimentella erfarenheterna ökats, och ännu i dag kan man icke ge en slutgiltig definition. De tidigare försöken rörde sig med begrepp-hämtade från läran om de materiella kropparna och sökte efter en mekanisk förklaring av e. och dess yttringar. E. uppfattades som ett ämne, kraftverkningarna förmedlades av en eter, uppbyggd av materiella smådelar etc. Men dessa förklaringsförsök ha misslyckats. Den moderna fysiken har kastat om ordningsföljden, betraktar e. som det fundamentala begreppet och förklarar materiens mekaniskaegenskaper ur dess elektriska. Ännu är dock frågan om e:s innersta väsen obesvarad. Framställning av e. Redan antikens filosofer kände till vissa kraftyttringar, som, efter vad vi nu veta, härröra från elektriska laddningar. Thales (640—550 f. Kr.) omnämner, att bärnsten (grek. e'lektron) efter gnid-ning får förmågan att attrahera lätta föremål, t. ex. fjäder och dun, vilket han anser innebära, att bärnstenen får en »själ». Detta slag av e., g n i d n i n g s- el. f r i k t i o n s-e, var ända fram till slutet av 1700-talet det enda, vars framställning man kunde behärska och. reglera. Antiken kände även djur-e., sådan den yttrar sig hos vissa fiskar, darr-ålen och darrrockan, och använde den i sin läkekonst. Slutl. gjorde man, enl. Livius, vissa yttringar av 1 u f t-e, ss. Elmseld (se d. o.) och blixten, till föremål för en primitiv forskning. — Man känner numera e., framställd på ett stort antal olika-sätt. De i praktiskt avseende viktigaste äro: kontakt- el. beröring s-e., som uppträder vid kontakt mellan två metaller el. mellan, vätska och metall (upptäckt av Galvani o. 1790) och som alstras av galvaniska element och ackumulatorer, samt inducerad e., som uppkommer, då en strömslinga roterar i ett magnetfält (upptäckt av Faraday 1831), och som framställes i stor skala i dynamomaski-narna (se Elektromagnetism och Elektriska maskiner). Vid sidan av dessa båda slag böra nämnas en rad andra-av stort teoretiskt intresse: t e r m o-e. (upptäckt 1821 av Seebeck) uppkommer, då lödstället mellan två sammanlödda strimmor av olika metaller uppvärmes; p y r o-e. (upptäckt 1707 av Daumius), då vissa kristaller, t. ex. turmalin, upphettas; p i e z o-e. (upptäckt 18801 av Curie), då kristaller utsättas för tryck och sträckning; diafragma-ström (upptäckt av Quincke), då en vätska pressas igenom de fina hålen i ett diafragma, t. ex. en platta av oglaserad lera; g 1 ö d-e., då en metalltråd: starkt upphettas i vakuum; fot o-e., då en metallplatta utsättes för ultraviolett ljus och röntgenljus. Även då en metallplatta bestrålas med katodstrålar och radioaktiv s t r å 1- — 271 — — 272 —