ELEKTRICITET ley, Bennet) jämföra elektriska laddningar, men först genom Coulomb och den av honom 1785 uppställda »Coulombs lag» (se d. o. och Elektrostatik) skapades möjligheterna för en exakt kvantitativ undersökning av e. Man kunde nu med större klarhet tala om e.-mängd och kunde fastställa en bestämd enhet. Coulombs lag visade formell överensstämmelse med Newtons gravitationslag för kraftverkan mellan massor, vilket styrkte antagandet, att e. var ett materiellt ämne. Trots Newtons egen mycket försiktiga formulering av lagens innebörd hade man vant sig att betrakta gravitationen som en ren avståndsver-k a n, och detta betraktelsesätt överfördes på kraftverkan mellan elektriska laddningar. Den betraktades som ögonblicklig och oberoende av det mellanliggande mediet. På denna grundval gjordes en mängd teoretiska och experimentella arbeten. Så utarbetade Poisson 1812 en matematisk teori för elektrostatiska fält, begreppen elektrisk kapacitet och elektrisk potential (se d. o.) utformades (Laplace, Green, Ja-cobi), deras inbördes samband utröntes och bekräftades experimentellt. När man lyckades framställa elektrisk ström och börjat undersöka de elektrodynamiska fenomenen, sökte man utvidga Coulombs lag genom tillsats av flera led (W. Weber, Gauss m. fl.), så att den även skulle kunna gälla för dessa fenomen: Men man tvangs att uppgiva försöken. Nya erfarenheter utdömde teorien om avståndsver-kan ss. ovetenskaplig och ersatte den med teorien om en verkan, som förmedlades av mediet mellan laddningarna och behövde tid för sin utbredning, en närverkan. Det var M. Faraday, som framför andra genomförde den nya tankegången, därtill föranledd av de storartade upptäckter, som gjordes kring sekelskiftet 1800. Då upptäcktes berörings-e. (Galvani 1790), kort därpå konstruerades det första galvaniska elementet (Volta 1795—1800) (se Galvaniska element, Elektrokemi). I snabb följd kommo upptäckterna av den elektriska strömmens viktigaste verkningar: de kemiska genom Carlisle och Nicholsons vat-tensönderdelning 1800, Davys eleklrolys av kalium och natrium 1807, de magnetiska genom örsted 1820, Ampère, Biot och Savart, Arago m. fl. (se E 1 e k t r o m a g n e t i s m), värmeverkningarna genom Joule 1841 (se Joules lag). Termo-e. upptäcktes av See-beck 1821. Den elektriska strömmens lagar fastställdes av Ohm 1827. Faraday gjorde själv epokgörande insatser genom sina undersökningar av elektrolys och elektrisk influens samt sin upptäckt av den elektromagnetiska induk-tionen. Han fann, att den elektriska kraften verkade genom olika medier med olika styrka och såg däri ett bevis för att teorien om av-ståndsverkan var oriktig. Liknande iakttagelser hade tidigare gjorts (Franklin, Cavendish), men ingen hade förstått tyda dem, förrän Faraday 1840 meddelade sina experiment och sin på dem grundade uppfattning. Han antog, att mediet kring en elektrisk laddning befann sig i ett spänningstillstånd, karakteriserat av elastiska dragnings- och tryckkrafter. Från laddningen utgå elektriska kraftlinjer; hela området, som genomkorsas av kraftlinjer, benämnes elektriskt fält. Kraftlinjerna utgå frå- positiva laddningar och sluta i negativa, deras antal står i bestämd relation till laddningens storlek. De hade för Faraday verklig fysikalisk realitet; den elektrostatiska attraktionen och repulsionen uppkomma genom deras strävan att sammandraga sig och genom ett tryck dem emellan i sidled. De elektriska kraft- och energiyttringarna försiggå i det elektriska fältet, till vilket allt intresse knytes; laddningen har betydelse endast som källpunkt och sänkpunkt för kraftlinjerna. Då krafterna verka även i tomma rummet och man hade svårt att tänka sig krafter utan någon materiell kropp som anbringningspunkt, antog Faraday en »eter» som bärare av kraftlinjerna. I etern utbreder sig det elektriska fältet från molekyl till molekyl och framkallar därvid en tillstånds-ändring, en »dielektrisk polarisation» (se D i-elek t r i k u m). Redan Faraday förutsatte ett samband mellan ljusets fortplantning och det elektriska fältets utbredning i rymden. Han kunde icke själv genomföra sin åskådning i matematisk form, men hans lärjunge J. C. Maxwell utvecklade kraftlinjeteorien till den elektromagnetiska ljusteorien 1864 (se Elektromagnetisk strålning), som fick sin vackraste experimentella bekräftelse genom Hertz’ försök 1888 och som kan betraktas som den moderna fysikens grundval. Den atomistiska uppfattningen av e. Redan de av Faraday 1833—34 fastställda lagarna för elektrolysen pekade mot uppfattningen om e. ss. sammansatt av minsta odelbara smådelar, men först långt senare kunde Stoney och Helmholtz (1881) ge denna tydning. Ung. samtidigt började H. A. Lorentz sina teoretiska arbeten att utsträcka Maxwells teori till att gälla även för ljusets gång genom materiella kroppar, vilket ledde fram till elektronteorien. Kropparnas elektriska, magnetiska och optiska egenskaper kunde förklaras genom antagandet av ytterst små, lättrörliga, elektriskt laddade partiklar inom atomerna. Det är dessa partiklar, som bilda källan för de elektriska kraftlinjerna. Man kallade dem elektroner — 275 — — 276 —