ELEKTRISKA MASKINER katoden hos likriktaren o kopplade ledningen g är den yttre strömkretsen, som utgöres av lampor h, motorer i el. ett batteri k, ansluten. I det i fig. tecknade fallet framgår ström endast i ledningen l, under det att strömmarna i de övriga ledningarna m och n, som skulle ha motsatt riktning, spärras genom likriktarens ventilverkan. Under en period växla spänningarna i de 3 ledningarna och ström framflyter alltid från endera anoden till katoden. För större effekter användas kärl av gjutjärn i st. f. av glas. Då dylika kärl icke kunna göras så lufttäta som glaskärl, måste särskilda luftpumpar anordnas, medelst vilka vakuum upprätthålles. Likriktare av detta slag (fig. 6) ha utförts för en effekt av över 5,000 kw. Förlusterna i en kvicksilverlikriktare äro praktiskt taget proportionella mot strömstyrkan, och verkningsgraden blir därför avsevärt bättre, ju högre spänningen är, men varierar mycket litet med belastningen. Hos likriktare för 500 volt kan verkningsgraden uppgå till o.94%. R.L-n. Elektriska maskiner, anordningar, medelst vilka mekanisk energi omformas till elektrisk energi, generatorer, elektrisk energi omformas till mekanisk energi, motorer, el. elektrisk energi av visst slag omformas till elektrisk energi av annat slag, omformare. — Konstruktionen av e. m. baserar sig på grundlagarna för elektromagnetisk induktion el. växelverkan mellan ett magnetfält och i detta rörliga elektriska ledare. Enl. dessa lagar induceras i en elektrisk ledare, som rör sig i ett magnetfält, en elektromotorisk kraft (spänning), vars storlek är proportionell mot dels magnetfältets styrka, dels ledarens längd och dels den hastighet, varmed ledaren rör sig i fältet. Om magnetfältets styrka tänkes betecknat med kraftlinjer, vilkas antal pr ytenhet är proportionellt mot fältstyrkan, kan man säga, att den inducerade elektromotoriska kraften är proportionell mot det antal kraftlinjer, som av ledaren passeras (avskäras) på tidsenheten. Ä andra sidan påverkas en i ett magnetfält befintlig ledare, som genomflytes av elektrisk ström, av en mekanisk kraft, vars storlek är beroende av fältstyrkans och strömmens storlek. — Varje e. m. måste enl. nämnda principer bestå av två huvuddelar, näml, magnetstället, som åstadkommer det erforderliga magnetfältet, och ankaret el. armaturen, som uppbär de delar, an-karlindningarna, i vilka den elektromotoriska kraften induceras och vilka genomflytas av den elektriska ström, som alstras (hos generatorer) el. tillföres (hos motorer). För att åstadkomma, att ledarna uti ankaret skära fältets kraft linjer, göres endera magnetstället el. ankaret roterande. Alltefter strömarten kunna e. m. indelas i likströmsmaskiner och växel-strömsmaskiner. Den första praktiskt användbara, enl. den elektromagnetiska principen konstruerade e. m. är den s. k. cylinder-induktorn (konstruerad av W. Siemens 1857). Eftersom principen för generering av såväl växelström som likström lätt kan förklaras medelst en bild av denna maskin, skall här närmare redogöras för densamma, ehuru den numera saknar praktisk betydelse. Mellan de båda polerna på en stålmagnet NS (pl., fig’. 1) roterar ett cylindriskt ankare av järn med två djupa spår. I spåren är anordnad en lindning av isolerad koppartråd, vars ändpunkter äro anslutna till två släpringar. När ankaret befinner sig i det läge, som markerats på fig. med pilen i riktningen 1—2, gå praktiskt taget alla magnetfältets kraftlinjer från N till S genom ankarjärnet. Vid vridning av ankaret skäras inga kraftlinjer av ledarna i ankaret, och någon spänning induceras alltså icke. Antalet av ledarna skurna kraftlinjer och därmed den inducerade spänningen ökas, när ankaret passerar läge 3—4, uppnår sitt maximum i läge 5—6, avtar åter i läge 7—8 och blir slutligen 0 i läge 2—1. Vid fortsatt vridning av ankaret från läge 2—1 till 1—2 (utgångsläget) upprepas samma sak, men spänningen blir den motsatta mot den förut inducerade, eftersom fältets riktning i förhållande till ankarets läge är det motsatta. Den vid rotation av ankaret inducerade spänningen blir alltså en växelspänning, och maskinen kan användas för generering av växelström. Med hjälp av en särskild anordning, kommutatorn, kollektorn el. strömsamlaren, kan man, i det ögonblick ankaret passerar läget 1—2 el. 2—1, vända strömmen, och maskinen kan på så sätt användas för generering av likström. En schematisk bild av kommutatorn framställes i fig. 2, uti vilken för enkelhetens skull ankarets lindning (2) markerats med blott ett varv. Ankar-lindningens ändar äro anslutna till var sitt halvcirkelformiga segment av en metallring (1), och på dessa segment, vilka äro isolerade från varandra, släpa två med den yttre strömkretsen förbundna borstar (3). I det på bilden markerade läget omkastas strömriktningen i ankaret, men samtidigt växlas borstarnas anslutning till lindningarnas ändar. På så sätt uppslår en likriktad ström, vilken dock växlar från 0 till ett högsta värde (pulserande likström). Jämnare spänning kan erhållas, om antalet ankarspår och kommutatorlameller ökas. — En väsentlig förbättring av likström s — 299 — — 300 —