ELEKTRISKA MASKINER maskinen åstadkoms genom uppfinningen av Grammes ring med mångdelad kollektor (fig. 3). Ankaret utgöres här av en ihålig cylinder med en sammanhängande lindning av isolerad koppartråd, uppdelad i ett flertal spolar. På bilden består lindningen av 8 spolar, var och en med 2 lindningsvarv, men i normala utföringsformer äro såväl spolarnas som lindningsvarvens antal väsentligt större och spolarna ligga tätt intill varandra. När ankaret roterar mellan magnetpolerna N och S samt punkterna B och C medelst på kollektorn släpande borstar äro förbundna med en yttre strömkrets, uppstår i ankarlindningen enl. A m p è r e s regel (se d. o.) strömmar på sätt, som markerats på bilden. Borsten vid B, från vilken strömmen i den yttre strömkretsen utgår, blir positiv pol, och borsten vid C, vid vilken strömmen går in i maskinen, blir negativ pol. Om antalet lindningsvarv är stort, ligga vid rotationen alltid praktisk taget lika många ledare under en magnetpol, och den elektro-motoriska kraften blir vid alla tillfällen ung. lika stor. Detta gör, att den ström, som uppstår i den yttre strömkretsen, blir en kontinuerlig likström utan pulsationer. Genom det av v. Hef-ner-Alteneck 1872 konstruerade trumankaret undanträngdes ringankaret allt mer och mer. I detta ankare utnyttjas lindningstråden väsentligt bättre än i ringankaret, i det att de på insidan av den Grammeska ringen liggande, för strömalstringen overksamma ledarna icke erfordras. Denna typ av ankare, som givetvis under årens lopp alltmer förbättrats, användes sedan många år tillbaka för praktisk taget alla likströmsmaskiner. En enkel typ av lindning för trumankaret angives i fig. 4. Av bilden framgår, att de strömmar, som vid rotation uppkomma i de olika ledarna, här liksom vid ringankaret sammansätta sig till två parallella kretsar. Vid plus-borsten förena sig de parallella strömmarna till en ström, som utgår till den yttre strömkretsen och som åter ingår till maskinen vid minus-borsten. De i fig. 3 och 4 schematiskt avbildade maskinerna äro två-poliga. Intet hindrar emellertid, att man gör maskinerna 4-poliga, 6-poliga, o. s. v.; tvärtom anordnas numera i regel (dock med undantag för de minsta typerna) flera polpar. — Hos de äldsta likströmsmaskinerna utgjordes fältmag-neterna av stålmagneter och, på gr. av att fältstyrkan hos dylika magneter är täml. begränsad, kunde blott maskiner med förhållandevis liten effekt åstadkommas. Uenom införandet av elektromagneter, vilkas fältstyrka är beroende av produkten av strömstyrkan i magnetlind-ningen och antalet lindningsvarv (a m p è r e-v a r v) och därför kunde göras väsentligt större än stålmagneternas, kunde maskiner med större effekt konstrueras. Till en början använde man elektromagneter, vilkas lindningar matades med ström från ackumulatorbatterier el. från en särskild med stålmagneter försedd likströmsgenerator. Även vid denna konstruktion blev emellertid maskinens effekt ganska starkt begränsad. Först i och med Siemens’ upptäckt (1867) av den s. k. dynamoelekt-riska principen, enl. vilken likströmsmaskinerna kunna magnetisera sig själva, kunde större likströmsmaskiner tillverkas och möjliggjordes den utveckling av elektromaskintek-niken, som kom till stånd under senare delen av 1800-talet. Siemens fann, att den obetydliga magnetism, som alltid kvarstannar i elektro-magneterna, efter det strömmen i lindningarna brutits (remanent magnetism), är tillräcklig för att åstadkomma svaga strömmar uti generatorns ankare. Dessas strömmar ledas kring magneterna, som därigenom förstärkas och åstadkomma starkare strömmar i generatorn o. s. v. I och med att den dynamoelektriska principen tillämpades vid konstruktion av likströmsgeneratorer, kom den numera mindre brukliga benämningen dynamomaskin till allmän användning för praktiskt taget alla slag av likströmsmaskiner. — Anslutningen av fält-magneternas lindningar (fältlindningen) till ankarlindningen kan ske på olika sätt. Sålunda kan fältlindningen kopplas i serie med ankarlindningen, seriemaskin (fig. 5), el. också kan fältlindningen anslutas som grenledning (shuntledning) från de från ankaret utgående huvudledningarna, shuntmaskin (fig. 6). Vid seriemaskinen kommer fältstyrkan, vilken ju är beroende av storleken på strömstyrkan i fältlindningen (magnetiseringsströmmen), och därmed även den inducerade spänningen att variera med belastningen, och som generator har denna maskintyp därför fått mycket ringa användning. Vid shuntmaskinen däremot blir den inducerade spänningen praktiskt taget oberoende av belastningen, och denna maskintyp lämpar sig därför väl som generator. Den av en likströmsgenerator avgivna spänningen (polspänningen) blir under alla förhållanden något lägre än den i maskinen inducerade spänningen, i det att ankarlindningens och vid seriegeneratorn även fältlindningens ohmska motstånd förorsaka ett visst spänningsfall. Vid shunt-generatorn åstadkommer detta förhållande, att fältstyrkan hos magneterna minskas vid ökad belastning, vilket i sin tur bidrar till att ytterligare öka spänningsfallet. Genom inkoppling i shuntkretsen av ett reglerbart motstånd kan denna olägenhet i viss mån hävas. Reglering av i shuntkretsen av ett reglerbart motstånd kan — 301 — — 302 —