ELEKTRISKA MASKINER emellertid ofta icke ske tillräckligt snabbt, och detta gäller särsk., när belastningen är mycket variabel. I sådana fall kan man lämpligen använda sig av ett tredje sätt att ansluta fält-lindningen till ankaret, näml, den s. k. kom-poundkopplingen, som utgör en kombination av serie- och shuntkopplingen. Vid k o m-poundmaskinen (fig. 7) består fältlind-ningen av två delar, den ena kopplad som shuntledning och den andra ansluten i serie med ankarlindningen. Antalet lindningsvarv i serielindningen kan avpassas, så att polspänningen blir praktisk taget konstant vid alla normala belastningar. I vissa fall, då man önskar erhålla konstant spänning vid förbruk-ningsplatsen för den elektriska energien och sålunda önskar kompensera även för spänningsfallet i ledningarna mellan generatorn och förbrukningsplatsen, kan man lämpligen avpassa serielindningen på sådant sätt, att polspänningen hos generatorn stiger något vid ökad belastning (överkompoundering). — Samtliga ovan angivna slag av likströmsmaskiner kunna utan vidare användas som motorer. Om den tillförda spänningeh är konstant, varierar en likströmsmotors varvtal med fältstyrkan och alltså med magnetiseringsströmmens storlek på sådant sätt, att varvtalet ökas ju mindre magnetiseringsströmmen är och tvärtom. Varvtalet hos en seriemotor kommer därför att bli lågt vid stor belastning och högt vid låg belastning. Om maskinen avlastas helt och hållet, kan varvtalet ökas i så hög grad, att mekaniska skador genom centrifugalkraftens inverkan kunna uppstå (maskinen »rusar»). Likströmsmotorns vridmoment är proportionellt mot såväl fältstyrkan som ankarströmmen och, då hos en seriemotor båda dessa faktorer ökas med ökad belastning, kommer vridmomentet hos en sådan motor att bli mycket stort vid hög belastning. Motorn lämpar sig därför väl i sådana fall, då stora igångsättningsmoment skola övervinnas och då varvtalet kan få el. bör anpassa sig efter belastningens storlek, t. ex. vid drift av elektriska lokomotiv, spårvagnar el. kranar. Varvtalet hos en shunt-motor, vars fältlindning är ansluten till nätspänningen och vars magnetiseringsström alltså är oberoende av ankarströmmens storlek, varierar endast obetydligt med belastningen. På gr. av spänningsfallet i ankarlindningen sjunker dock varvtalet något vid ökad belastning. Genom inkoppling av ett regleringsmotstånd, medelst vilket magnetiseringsströmmen kan ökas el. minskas, kan en shuntmotors varvtal varieras inom ganska vida gränser, utan att nämnvärda extra förluster uppstå. Shuntmotorns egenskaper äro alltså sådana, att denna motor med fördel kan användas i alla de fall, då ett konstant varvtal är önskvärt, ss. vid drift av arbetsmaskiner i allm., och i sådana fall, då varvtalet måste kunna varieras oberoende av belastningen, t. ex. vid drift av vissa speciella slag av arbetsmaskiner, ss. rotationspressar, pappersmaskiner m. m. K o m p o u n d m o-t o r n användes icke i nämnvärd utsträckning men lämpar sig för sådana fall, då å ena sidan ett kraftigt igångsättningsmoment och å andra sidan någorlunda konstant varvtal önskas. — Den strömförande ankarlindningen alstrar i ankaret ett magnetfält, vars riktning är ung. vinkelrätt mot huvudfältet och som gör, att detta vrides något (ankarreaktion, se fig. 8, i vilken strömriktning nedåt är markerad med kors och strömriktning uppåt med punkt). För att borstarna skola komma i neutralläget, vinkelrätt mot det resulterande fältet, måste de därför förskjutas något i rota-tionsriktningen (vid generatorer). När borstarna passera två lameller på kommutatorn, kort-slutes en lindningshärva, och i denna uppstår då till följd av självinduktion en elektromoto-risk kraft (reaktansspänning), som åstadkommer en extra ström i den kortslutna härvan. Detta förhållande gör, att strömvändningen (kommuteringen) försvåras och att gnist-bildning lätt uppstår. För att åstadkomma en god kommutering ordnar man så, att i den kortslutna härvan en elektromotorisk kraft induceras, vilken motverkar den, som åstadkommes av självinduktionen. Detta kan ske på så sätt, att borstarna förskjutas något över neutralläget, så att den kortslutna härvan kommer under inverkan av huvudfältet. Detta förfaringssätt medför emellertid den nackdelen, att borstarna måste förskjutas olika vid olika belastningar, och framför allt är det olämpligt vid sådana motorer, som skola kunna köras i båda riktningarna. Man har därför funnit andra utvägar att upphäva reaktansspänningen i den kortslutna härvan. Det sätt, som numera nästan uteslutande användes, är anordnandet av kommuteringspoler. Dessa placeras mitt emellan huvudpolerna, och deras lindningar kopplas i serie med ankarlindningen. Genom dessa poler icke blott upphäves ankarreaktionens tvärmagnetisering utan alstras även den för en god kommutering erforderliga motspänningen i den kortslutna härvan. När kommuteringspoler komma till användning, behöva borstarna icke förskjutas utan kunna inställas i det i förhållande till huvudfältet neutrala läget. — Vid den ommagnetisering av järnet i ankaret, vilken, ss. av det föregående framgår, oupphörligen äger rum, uppstå i järnet s. k. virvelströmmar, vilka förorsaka energiförlust och — 303 — — 304 —