ELEKTRISKA MASKINER effektfaktorn cos qp = 1. — Synkronmaskinen kan även användas ss. motor men besitter ss. sådan den olämpliga egenskapen att icke själv kunna starta. Motorn måste genom yttre hjälpmedel (t. ex. en startmotor) drivas upp till synkron hastighet och därefter inkopplas till växelströmsnätet, när dess spänning är i fas med nätspänningen (fasas in). Vidare kan motorn vid stor och hastig belastningsändring »falla ur fas» och kan därefter icke själv åter arbeta sig upp till synkron gång. Ä andra sidan har maskinen den goda egenskapen, att fasförskjutningen mellan ström och spänning inom densamma kan ändras genom reglering av magnetiseringsströmmen. Genom stark mag-netisering (övermagnetisering) kan man ernå, att fasförskjutningen blir negativ och motorn arbetar ss. kapacitiv belastning på nätet. Motorn har tack vare denna egenskap fått en viss användning i fall, då förbättring av effektfaktorn i det yttre nätet varit önskvärd. Att växelströmssystemet och särsk. trefassystemet snabbt vann spridning i början av 1890-talet torde till stor del få tillskrivas uppfinningen av trefasinduktionsmotorn el. den asynkrona trefasmotorn, vars konstruktion grundar sig på följande princip. I statorn anordnas en trefasig lindning, och denna matas med trefasström, varvid ett roterande magnetiskt fält uppstår. Rotorn är försedd med en kortsluten lindning, och i denna induceras av det roterande fältet strömmar, som tillsammans med fältet alstra ett vridmoment. Rotorn följer därigenom med fältet. I det gränsfall, då rotorns hastighet är lika med fältets, d. v. s. då maskinen går synkront, skäras inga kraftlinjer av rotorlindningarna, och såväl rotorström som vridmoment äro 0. Så snart rotoraxeln belastas, kommer rotorns hastighet att bli något mindre än fältets, en viss eftersläpning i förhållande till fältet uppstår, och motorn går asynkront. Ju större belastningen och därmed även eftersläpningen är, desto större blir rotorströmmen och till en viss gräns även vridmomentet. Den vid direkt startning av en induktionsmotor uppstående starka strömstöten gör, att motorer med ständigt kortsluten rotorlindning (kortslutna motorer) i regel komma i fråga blott för mindre effekter. Vid större motorer begränsas strömstöten vid starten genom att motstånd inkopplas i rotorlindningen. Denna lindnings ändpunkter framdragas till släpringar, och startningsmotståndet anslutes till på ringarna släpande borstar (släpringade motorer). För att minska förlusterna i rotorn förser man i regel släpringade motorer med en kortslutnings- och borstupplyftningsanordning, medelst vilken rotorlindningen kan kortslutas och bors-tarna upplyftas från släpringarna, när start-ningen ägt rum. — Induktionsmotorer kunna även utföras för enfasig växelström, men då det av denna strömart alstrade fältet icke roterar utan blott växlar storlek och riktning, kan en-fasmotorn icke starta själv. Startningen sker i regel med tillhjälp av en i statorn anordnad särskild lindning (hjälpfas), vars ström genom förkoppling av ett induktivt motstånd fasför-skjutes i förhållande till strömmen i huvud-lindningen. Motorer av detta slag användas i mycket ringa utsträckning i Sverige. — Eftersläpningen hos induktionsmotorn, som vid tomgång är praktiskt taget 0, är vid fullast hos mindre motorer 5 å 10 % och hos större motorer 2 å 3 %. Motorns varvtal är alltså i det närmaste konstant, oberoende av belastningen. Denna egenskap i förening med lättsköttheten såväl vid start som drift har gjort, att induktionsmotorn fått mycket stor användning i de många fall, då praktiskt taget konstant varvtal önskas. Motorns varvtal kan, om så önskas, ändras medelst regelringsmotstånd, inkopplat i rotorströmkretsen, men därvid uppstå så stora förluster, att hastighetsreglering enl. detta system endast kan ifrågakomma i vissa speciella fall. Andra metoder ha i stället måst tillgripas. Genom polomkoppling kan hastigheten varieras i förhållandet 1:2, och genom tandem-el. kaskadkoppling av två motorer med olika poltal, kopplade till samma axel, kunna flera varvtal erhållas. Denna koppling består däri, att rotorströmmen hos den ena motorn får passera statorlindningen hos den andra motorn, vars rotorlindning i sin tur är kortsluten. — Induktionsmotorn arbetar, särsk. vid låg belastning, med dålig effektfaktor, vilket förhållande i vissa fall kan utgöra en stor nackdel. Olägenheten har man sökt upphäva genom kompen-sationsanordningar av ett el. annat slag (kompenserade induktionsmotorer). En motortyp, som kommit till relativt stor användning i de fall, då en förbättring av nätets effektfaktor önskats, är den s. k. autosynkronmo-t o r n, en kombination av induktionsmotorn och synkronmotorn. Denna motor startas som en vanlig induktionsmotor medelst motstånd i rotorströmkretsen, men när den kommit upp i normalt varvtal, inkopplas medelst en särskild omkopplare likström till rotorn. Motorn arbetar därefter som synkronmotor och kan genom övermagnetisering tjänstgöra ss. fasförskjut ningskompensator. Behovet vid bl. a. bandrift av en enfasmotor med stort vridmoment och av belastningen beroende hastighet har frambragt den enfasiga kommutatormotorn. Av denna motor — 307 — — 308 —