ELEKTRISKA MASKINER typ finnas i huvudsak två skilda slag, serie-motorn och repulsionsmotorn. S e r i e m o-t o r n är konstruerad på principiellt samma sätt som likströmsseriemotorn blott med den skillnaden, att hela magnetstället utföres av dynamoplåt och att en särskild kompensations-lindning anordnas för upphävande av den av ankarlindningarna alstrade tvärmagnetiseringen. Ankarlindning, kompensationslindning och fält-lindning kopplas i serie (fig. 15). Repulsionsmotorn skiljer sig från seriemotorn huvudsaki. däri, att ankarlindningen är kortsluten och att strömmen i denna lindning alstras genom induktion (fig. 16). — Även trefa-siga kommutatormotorer ha konstruerats. Dessa kunna utföras ant. som seriemotorer el. som shuntmotorer, och deras varvtal kan utan nämnvärda förluster regleras genom förskjutning av borstläget. Motorer av shunttyp användas i viss utsträckning, då vid trefasdrift kontinuerlig hastighetsreglering inom vida gränser erfordras. Ehuru växelströmssystemet numera användes väsentligt mera än likströmssystemet för såväl motordrift som belysning, har det senare systemet dock bibehållits i ganska stor utsträckning, särsk. i större städer, där samdrift med ackumulatorbatterier för magasinering av elektrisk energi är önskvärd. Då överföringen från kraftkällan i regel sker medelst växelström, erfordras i dylika fall särskilda anordningar, med vilka växelströmmen kan omformas till likström. Omformningen kan ske ant. medelst likriktare (se Elektriska likriktare) el. medelst roterande omformare. Av de senare finnas i huvudsak 3 olika typer, näml, motorgeneratorn, enankareomformaren och kaskadomformaren. Motorgeneratorn består av en asynkron el. synkron motor, vilken är direktkopplad med en likströmsgenerator. Enankareomformaren ut-göres huvudsaki. av en likströmsmaskin, vars ankarlindning försetts med uttag till släpringar och som på så sätt kan fås att upptaga el. avgiva växelström. Samtidigt med att maskinen drives ss. växelströmsmotor, kan den avge likström el. tvärtom. Förhållandet mellan spänningen på växelströms- och likströmssidorna har ett visst konstant värde, och maskinen måste därför i regel kombineras med en transformator. Kaskadomformaren är en kombination av en asynkron maskin och en likströmsgenerator. Den förra avger dels mekanisk och dels elektrisk energi, och den senare arbetar dels som generator för den av asynkronmaskinen avgivna mekaniska energien och dels som enankareomformare för den av samma maskin avgivna elektriska energien. — För om formning av växelström av visst periodtal till växelström av annat periodtal, vilket i vissa fall kan ifrågakomma, använder man periodomformare, i regel bestående av två synkronmaskiner med olika poltal, av vilka den ena går som motor och den andra som generator. Omformning av växelström av viss spänning till växelström av annan spänning sker med tillhjälp av elektriska transformatorer (se d. o.), vilka, ehuru de i såväl teori som praktik äro besläktade med e. m., icke bruka räknas till dessa, enär de sakna rörliga delar och sålunda icke äro maskiner i detta ords egentliga bemärkelse. Vid den omformning af energi, som äger rum i e. m., uppstå givetvis vissa förluster. Dessa äro dels mekaniska förluster, dels järnförluster och dels motståndsförluster el. kopparförluster. De mekaniska förlusterna utgöras av friktionsförluster i lager och borstar samt luftfriktionsförluster. Järnförluster benämnas de förluster, som uppstå till följd av den periodiska ommagnetiseringen av järnet (hysteresis- och virvelströmsförluster). En del av dessa förluster, näml, de, som alstras av de vid belastning förekommande läckfälten, bruka dock icke räknas till järnförlusterna utan till kopparförlusterna, emedan de variera med belastningen på ung. samma sätt som dessa. Friktions- och järnförlusterna sammanfattas under benämningen tomgångs-förluster. Motståndsförlusterna utgöras av strömvärmeförluster i fält- och ankarlind-ningar och vid borstarna samt ovannämnda av läckfältet alstrade järnförluster. Verkningsgraden hos e. m. el. förhållandet mellan avgiven och tillförd effekt varierar givetvis väsentligt med belastningen. I regel bruka maskinerna konstrueras så, att verkningsgraden är störst vid fullast el. något därunder. Den maximala verkningsgraden brukar för smärre maskiner vara 75 å 85 %, för medelstora maskiner 85 å 90 % och för stora maskiner 90 å 95 %, i vissa fall t. o. m. 95 %. — På gr. av förlusterna, som omsättas i värme, uppvärmas maskinernas olika delar, och, då alltför hög temp. är skadlig särsk. för isolationsmaterialet, blir uppvärmningen utslagsgivande för maskinernas belastningsför-måga. För att underlätta avledandet av förlustvärmen anordnar man ofta på maskinaxeln en fläkt, med vars tillhjälp bättre luftcirkulation åstadkommes kring de uppvärmda maskindelarna. Särsk. större ångturbindrivna trefasgeneratorer utföras därvid kapslade och kylluften tillföres och avledes genom lufttrummor. Under de allra senaste åren har en metod med vätgaskylning av större e. m. bör — 309 — — 310 —