ELEKTRISKA MÄTNINGAR Induktionsmätaren (fig. 16) kan användas blott för växelström. Ankaret utgöres av en metallskiva, som rör sig i det fält, som alstras av ett par växelströmsmagneter, den ena matad med huvudströmmen och den andra med en av spänningens storlek beroende shunt-ström. I skivan uppstå virvelströmmar, vilka tillsammans med växelströmsfälten åstadkomma ett vridmoment, som är proportionellt mot effekten. Bromsning av skivan sker på samma sätt som uti motormätarna. — Med hänsyn till de olika slag av elektricitetstariffer (se d. o.), som tillämpas, utföras kilowattimmemätarna ofta ss. dubbeltariffmätare el. maximalmätare. Dubbeltariffmätaren är utrustad med 2 räkneverk, vilka medelst ett omkopplingsur inkopplas alternativt. En sådan mätare användes, när energipriset är olika på olika tider av dygnet. Med maximalmätaren kontrolleras den maximala medeleffekten under viss tid (vanl. 15 min.). En särsk. visare (maximalvisaren) föres framåt av en medbringare, som rör sig fortare el. långsammare alltefter belastningens storlek. Vid 15 min.-periodens slut återföres medbringaren med hjälp av ett omkopplingsur snabbt till nolläget, under det att maximalvisaren blir stående kvar, utvisande den högsta kvartstimmesmedelbelastning, som förekommit, sedan maximalvisaren senast varit återförd till nolläget. Den på så sätt uppmätta maximaleffekten brukar enl. vissa elektricitetstariffer läggas till grund för debitering. Maximalmätaren kan även utrustas med skrivanordning, som anger samtliga kvartstimmesmedelbelast-ningar (fig. 17). En ampèretimmemätare, som under senare år börjat komma till användning i ganska stor utsträckning, är den s. k. elektrolytmä-t a r e n. Dess verkningssätt grundar sig därpå, att den mängd av metall el. gas, som utfälles, när en elektrisk ström passerar en elektrolyt, är proportionell mot strömstyrkan. Fig. 18 är en schematisk bild av en elektrolytmätare av Siemens’ fabrikat, i vilken båda elektroderna utgöras av vätgas och elektrolyten av utspädd fosforsyra. Anoden befinner sig i den gas-fyllda kammaren a, och katoden P2 utgöres av ett finmaskigt trådnät, omslutande ett litet kärl K, som även är fyllt med vätgas. Kapillärkraften hindrar, att vätskan i kärlet g intränger i kammaren a. När strömmen passerar elektrolyten, avskiljes vätgas vid katoden, under det att lika stor mängd vätgas från kammaren a samtidigt vid anoden bindes till fosforsyre-joner. Strömmen åstadkommer alltså en vandring av vätgas från kammaren a till röret M, där gasmängden uppmätes. När detta rör är i det närmaste fyllt med gas och mätaren av lästs, överföres gasmängden i M till a genom stjälpning av kärlet. Vid växelström användas vid mätning av stora strömstyrkor el. höga spänningar särsk. ström- och spänningstransformatorer (se Elektriska transformatorer), till vilkas sekundärlindningar mätinstrumenten anslutas. R. L-n. Elektriska mätningar är en sammanfattande benämning på kvantitativa bestämningar av de olika elektriska storheterna. Beträffande mätning av strömstyrka, energi och e f-fekt, se Elektriska mätinstrument. — Potentialdifferens kan mätas med ett strömstyrkeinstrument, vars skala graderas i volt genom omräkning enl. Ohms lag V = R X I, där R är instrumentets inre motstånd, I strömstyrkan och V den potentialdifferens, som svarar mot utslaget. Instrumentet kallas nu voltmeter och kopplas parallellt med A Fig. 1. huvudledningen mellan de punkter, vilkas potentialdifferens skall bestämmas. — Absoluta mätningar av potential göras med elektrometer (se d. o.). — E 1 e k t ro-rn o t o r i s k kraft (e. m. k.) kan bestämmas genom kompensation. Fig. 1 visar en koppling, angiven av Du Bois-Reymond 1862. CD är en homogen, jämntjock metalltråd, utspänd längs en mm.-skala, A ett element med känd e. m. k., t. ex. ett Weston-normalelement, B det element, vars e. m. k. skall bestämmas E är en glidkontakt, som förskjutes längs CD, tills galvanometern G blir strömlös. Förhållandet mellan e. m. k. hos elementen B och A blir då lika med förhållandet mellan längderna CE och CD. Den inom mättekniken mycket använda Feussnerska kompensations-apparaten grundar sig på denna princip. — Elektriskt motstånd kan bestämmas genom en samtidig mätning av potentialdifferens och strömstyrka. En ampèremeter kopplas före den ledare, vars motstånd skall bestämmas, — 315 — — 316 —