ELEKTRISKA URLADDNINGAR Héroultugn vid avgjutning av smältmassan. vilken ljusbågen genom inverkan av ett magnetfält utbredes till en skiva (se Norgesalpeter). Induktionsugnar utföras ant. med el. utan järnkärna. De kunna endast användas för smältning av metaller. Ugnar med järnkärna, s. k. transformatorugnar el. induktionsugnar i vanlig bemärkelse, äro byggda efter samma princip som växel-strömstransformatorn. Metallen i det ringformiga smältrummet bildar den sekundära strömkretsen kring en skänkel av järnkärnan, vilken har formen av en fyrkantig ram. Till den ofta kring samma skänkel anbringade primärspolen anslutes växelström av lågt periodtal. Därigenom uppkommer i järnkärnan ett växlande magnetfält, som i sin tur ger upphov till en lågspänd växelström av hög strömstyrka i metallbadet. Denna ström omsättes till värme genom motståndet i metal- len. Den första användbara ugnen av detta slag konstruerades av F. K j e 11 i n vid Gysinge bruk. Bland mera kända, mer el. mindre modifierade utföringsformer må nämnas Ajax-Wyatts, General electrics och Röchling-Roden-hausers ugnar, av vilka den sistn. torde vara den mest använda. Induktionsugnar utan järnkärna, s. k. högfrekvensugnar, bestå av en degel, omgiven av en strömspole. För ugnens drift användes växelström av relativt hög frekvens, vanl. 500—1,500 perioder pr sek. Genom induktion uppstå virvelströmmar i metallen i degeln, varigenom densamma upphettas. Denna ugnstyp har fått praktisk användning först på de sista åren, och den befinner sig ännu delvis på experimentstadiet. 1. S. Elektriska urladdningar är en sammanfattande benämning på de fenomen, som åtfölja en elektricitetstransport genom gaser. Dessa fenomen, som vid första påseendet te sig ytterst invecklade, kunna relativt enkelt förklaras, om man antager, att här, liksom vid vätskorna, ledningen förmedlas av joner (se d. o.). Alltefter sättet för joniseringen brukar man skilja mellan osjälvständig urladdning, då jonbildningen sker med yttre medel, bestrålning med ultraviolett ljus, röntgenstrålning el. radioaktiva strålar, och självständig urladdning, då den potentialdifferens, som föranleder urladdningen, själv alstrar jonerna. Hit räknas spetsurladdning, glimurladdning, elektrisk ljusbåge och elektrisk gnista. Skillnaden dem emellan är dock mera av kvantitativ än kvalitativ art. — En gas innehåller alltid normalt ett ringa antal joner. I det elektriska fältet kring en laddad kropp komma de i rörelse. Kroppen drager till sig de joner, som ha laddning av motsatt slag mot dess egen, varför den småningom urladdas, hur omsorgsfullt man än söker isolera den. Är kroppen försedd med en spets, blir potentialen där högre än i andra punkter av ytan. Oinkr. spetsen blir jonernas rörelse särsk. snabb och urladdningen underlättas, spetsurladdning. Stegras potentialen över en viss gräns, inträffar »stötjonisation* (se Jonisering), och gasens halt av joner växer lavinartat. Spetsurladdningen är åtföljd av ljusutveckling från — 333 — — 334 —