ELEKTRISKA URLADDNINGAR de joniserade atomerna. Är spetsen positivt laddad, ser man långa, förgrenade, i luft violetta ljuskvastar; är den negativ, synes en stillaliggande, vit ljuspunkt. Den av jonerna framkallade luftströmningen kan på skilda sätt göras märkbar (se Elektrisk vind). — Glimurladdningen är en kontinuerlig urladdning, som uppstår mellan två elektroder, om potentialen överskridit ett visst minimumvärde. Den har ett karakteristiskt utseende. Omedelbart intill katoden (se Elektrod) finnes en i luft blåaktig ljusfläck, »det negativa glim-Ijuset», och intill anoden en rödfärgad ljuspelare, »den positiva pelaren». De äro åtskilda genom ett mörkt mellanrum, »Faradays mörkrum». Omkr. det hela synes en mattlysande, gulgrön ljusslöja, »aureolan». Även giimurladd-ningen förklaras genom stötjonisation, huvudsaki. i skiktet framför katoden. — ökas strömstyrkan i kretsen och därmed i gassträckan, så sjunker spänningen (Ohms lag gäller icke för gasformiga ledare), och vid en viss strömstyrka övergår glimurladdningen i en elektrisk ljusbåge. Man tänker sig, att gassträckans ledningsförmåga starkt ökas genom glödelektroner, som utsändas av den tack vare den ökade strömstyrkan uppvärmda katoden. Elektrodernas höga temp. förklaras av de attraherade jonernas stötar. Båda elektroderna bli starkt lysande, i sht anoden, vars temp. under vissa omständigheter (båge mellan kolstavar i högt gastryck) kan uppgå till 6,000°. Även gassträckan mellan elektroderna lyser, fast svagare än dessa. Man kan urskilja en kärna omgiven av en aureola. Se Elektrisk belysning. — En elektrisk gnista kan betraktas som en mycket kortvarig ljusbåge (c:a V200OO sek.), uppkommen då den tillgängliga elektricitets-mängden icke är tillräcklig för att åstadkomma en kontinuerlig urladdning. För att en gnista skall komma till stånd, måste potentialdifferensen mellan elektroderna överskrida ett minimumvärde, som kallas gnistpotentialen. Denna är beroende först och främst av gniststräckans längd och växer med denna, dock icke proportionellt, vidare av elektrodernas form och storlek samt av gasens art och tryck. Om gasen är fattig på joner, inträder en »gnistför-sening». Gnistan sätter då in först ett litet tidsintervall efter det gnistpotentialen uppnåtts. Förseningen kan upphävas genom gnistbanans bestrålning med ultraviolett ljus. Gnistbanan är vid korta gniststräckor rätlinjig, vid längre däremot en oregelbunden, uppåtböjd båge, en följd av den uppvärmda luftens stigning. Färgen är olika i olika gaser, i luft svagt violett. Knallen är en följd av den uppvärmda luftens explosionsartade utvidgning. Gnistan har ke miska verkningar, i det luftkvävet oxideras och syret överföres till ozon. En mycket viktig egenskap hos gnistan är dess »oscillatoriska» karaktär. Då det alltid åtgår en viss tid, innan Fig. 1. Glidgnistor. gnistbanans joner återförenas, hinner elektriciteten strömma mellan elektroderna som en högfrekvent växelström, innan ledningsförmågan hos gassträckan försvinner (se Elektriska svängningar). Blixtens karaktär av elektrisk gnista visades först genom försök av Franklin 1751. — Ett särsk. slag av gnist-urladdning är den glidande urladdningen el. »glidgnistan» (fig. 1). Man kan se den glida utefter ytan av en fast isolator, som åtskiljer två ledande beläggningar, och den kan uppnå avsevärda längder. Kännedom om dess egenskaper är av vikt vid beräkning av isola-torer för högspänningsledningar. En utomordentlig betydelse för fysikens utveckling har studiet av e. u. i förtunnade gaser haft. Fig. 2 visar urladdningens utseende vid tryck mellan c:a 2 mm. ned till 0,03 mm. kvicksilver. Som strömkälla har här använts en kraftig elektricitetsmaskin. Man återfinner till att börja med, i förstorade mått, glimur-laddningens karakteristiska ljusfenomen, det negativa glimljuset och den positiva pelaren. Vid fortgående luftförtunning förskjutes Faradays mörkrum och positiva pelaren alltmera mot anoden, pelaren uppdelar sig i skikt, förminskas och försvinner slutl. alldeles. Under tiden skiljer sig det negativa glimljuset från katoden genom ett nytt mörkrum, »Crookes mörkrum», och på katoden framträder ett nytt ljusfenomen, det i luft guldgula »katodljuset». Även glimljuset tränges bort mot anoden och — 335 — — 336 —