ELEKTRISK BELYSNING steg gjordes genom införande av osmium (Auer-Gesellschaft) och slutl. av wolfram (Siemens & Halske), vilken metall fortfarande användes i de moderna glödlamporna ss. glöd-trådsmaterial (härav benämningen wolfram-lampor). — Glödlampans ljusutbyte är i hög grad beroende av den temp., till vilken glödtråden tål att upphettas. I koltrådslampan är temp. 1,800 å 1,900° C., i den lufttomma wolframlampan 1,950 å 2,100° C. I såväl koltrådslampan som i den lufttomma wolframlampan befinner sig glödtråden i en praktiskt taget lufttom glaskolv. För att ytterligare få upp temp. införde man i glaskolven en indifferent gas, bestående av en blandning av kväve och argon (1913), varigenom wolframtrådens för-gasningstemp. höjdes. I den sålunda framställda gas fyllda metalltrådslampan uppnås temperaturer om 2,250—2,450° C. Medan förbrukningen hos den lufttomma wolframlampan är c:a l,i watt pr normalljus, är förbrukningen hos den gasfyllda lampan 0,5—1 watt. Ju större lampenheterna äro, desto bättre blir ljusutbytet. Glödlamporna benämnas numera efter sin förbrukning i watt, och lufttomma metalltrådslampor tillverkas normalt i storlekar upptill 100 watt, medan gasfyllda lampor normalt utföras för upptill 2,000 watt. För lampstorlekar t. o. m. 200 watt användes i regel den ovannämnda Edisonfattningen, för större lampor en större fattning, benämnd Goliatfattning. — Glödlampor tillverkas i en mångfald utföringsformer, ss. päron-, klot- och droppformade, smålampor för automobillyktor, ficklampor m. m., rörlampor (s. k. Soffitten-lampor), projektionslampor för strålkastare och projektionsapparater, dagsljuslampor (se d. o.), signallampor m. fl. För att nedbringa bländ-ningen från lampans glödtråd förses lampan ofta med matterat glas. Den matterade ytan var förr alltid utåtvänd, men numera tillverkas dylika lampor med invändig mattering. — Bränntiden för en vanlig glödlampa beräknas till c:a 1,000 timmar. Liksom ljusstyrkan och ljusutbytet är bränntiden starkt beroende av den förhandenvarande spänningens förhållande till den spänning, för vilken lampan är konstruerad, vilket framgår av följ, tab., i vilken normala värden på de olika storheterna betecknats med 100 %. Båglampornas konstruktion grundar sig på den elektriska ljusbågens (se d. o.) uppkomst, då två kolstavar efter strömmens slutande något avlägsnas från varandra. Själva ljusbågen utsänder emellertid relativt litet ljus; den huvudsaki. ljusutstrålningen erhålles från de till vitglödning upphettade kolspetsarna, vid likström i sht från det positiva kolet. Av Spänning Ljusstyrka Bränntim. Ljusutbyte % c:a % c:a % c:a % 85 52 400 68 90 70 250 78 95 83 160 89 100 100 100 100 105 118 50 109 110 138 20 118 120 185 6 137 största betydelse för båglampornas funktion är ljusbågens reglering. Kolstavarna förbrännas näml, småningom på gr. av den höga värmen, varigenom ljusbågen förlänges. Stavarna måste därför skjutas mot varandra, i samma mån som de förkortas. Denna reglering blir så mycket mera betydelsefull därigenom, att i regel flera båglampor kopplas i serie, varvid samtliga i serien ingående lampor måste regleras likartat för att icke störa varandra. Regleringen sker med tillhjälp av elektromag-neter; man skiljer härvid på 3 huvudtyper av båglampor. I serielampan är elektro-magneten inkopplad i serie med ljusbågen, och lampan regleras för konstant ström. Shuntlampan har elektromagneten pa-rallellkopplad till ljusbågen, och regleringen sker för konstant spänning. Viktigare än dessa båda lamptyper är differentiallampan, där regleringen sker på så sätt, att motståndet i ljusbågen hålles konstant. Detta åstadkommes med tillhjälp av två elektromagneter, av vilka den ena är kopplad i serie och den andra parallellt med ljusbågen (fig. 1). — Vid Fig. 1. Schema för differentiallampa. likströmsdrift förbrännes det positiva kolet ung. dubbelt så fort som det negativa, varför man gör det förra dubbelt så tjockt som det senare. Under drift urholkas det positiva kolet och bildar en krater i spetsen, vilken utsänder det mesta ljuset. Därför anbringas det positiva kolet överst. För att kratern alltid skall kunna hållas i mitten av kolet, utföres detta ss. s. k. vekkol, d. v. s. kolet är urborrat i hela sin längd och fyllt med en lättflyktigare massa bestående av kimrök och kalivattenglas. Vid — 341 — — 342 —