ELEKTRISKT MOTSTÅND om likström användes, arbetsstycket anslutes till den negativa polen. Ljusbågen kan även alstras mellan två kolelektroder och medelst magnet utblåsas över svetsningsstället. Vid motståndssvetsning användes vanl. växelström, emedan man därmed lätt kan erhålla den erforderliga höga strömstyrkan genom användande av motsvarande låg spänning (1—3 volt). Vid sammansvetsning av två järndelar läggas dessa stumt emot varandra och sammanpressas, under det att den elektriska strömmen framsläppes genom skarvstället. På gr. av övergångsmotståndet mellan styckena bildas den för svetsningen erforderliga hettan. En art av motståndssvetsning kallas punktsvetsning. Man använder härvid koniska el. stavformiga elektroder, vilka med sina spetsar ligga an mot de järnstycken, som skola sammansvetsas, och åstadkomma sammanfog-ning i vissa punkter påminnande om nitförband. R. L-n. Elektrisk säl, ett slags pälsverk, se B i s a m. Elektriskt arbete, se Elektrisk potential. Elektriskt batteri är en kombination av ett antal elektriska kondensatorer, t. ex. leidenflaskor (se d. o.), Vanl. så, att alla flaskornas inre beläggningar sinsemellan förenas och likaså de yttre. Batteriets kapacitet blir summan av de olika kondensatorernas. Namnet användes också för att beteckna en kombination av galvaniska element (se d. o.). De viktigaste kopplingssätten äro: serie k o p p 1 i n g, då ett elements positiva pol förenas med det nästas negativa pol o. s. v., samt parallellkoppling, då alla positiva poler äro förenade med varandra och alla negativa med varandra. A. B. L. Elektriskt elementa'rkvantum, se Elektron. Elektriskt flu'idum, hjälpföreställning från de tidigare åsikterna om elektriciteten som ett ämne. Se Elektricitet. Elektriskt fält, se Elektriska fält. Elektriskt installationsmaterial, se Elektriska installationer. Elektriskt isolationsmaterial, se I s o 1 a-t ion sm at eri al. Elektriskt ljus alstras medelst elektriska ljuskällor, vilka ur fysikalisk synpunkt kunna indelas i temperaturstrålare, där ljusstrålningen härrör från den elektriska strömmens värmeverkan, och luminiscensstrålare, vid vilka ljuset bildas, då elektrisk ström ledes genom förtunnade gaser. Till den förra gruppen höra glödlampor och båglampor, till den senare det s. k. Mooreljuset, ädelgasrören, glimlamporna m. fl. För vanliga belysningsändamål äro temperatur strålare och av dessa glödlamporna de viktigaste. Se Elektrisk belysning. R. L-n. Elektriskt ljusbad, se Bad, sp. 1069, och Ljusbehandling. Elektriskt motstånd är en benämning, som inom fysiken användes dels för att karakterisera en ledares inverkan på den elektriska strömslyrkan och dels som ett namn på ledaren själv. E. m., taget i den första bemärkelsen, definieras genom Ohms lag (se d. o.) som det konstanta förhållandet mellan potential-differensen och strömstyrkan. Det förorsakar alltid en energiförlust (se J o u 1 e s lag) och kallas ofta »Ohmskt motstånd» el. verkligt motstånd till skillnad från s. k. skenbara motstånd, som förekomma vid växelströmmar. Vid mätning av e. m. användes i det praktiska en-hetssystemet enheten ohm (Q). En million ul.rr: kallas megohm (se Elektriska enheter), E. m. är beroende av ett stort antal faktorer, främst av ledarens ämne och dimensioner. Ämnets inverkan angives genom storheten specifikt e. m. (sp. m.), varmed menas motståndet, mätt i ohm, hos en tråd, vars längd är 1 m. och tvärsnitt 1 kvmm. Siffervärdet på sp. m. ligger för goda ledare mellan 0,oi6 för silver och c:a 50 för kol. Koppar, som är det mest använda ledningsmaterialet, har värdet 0,oi7- — Sambandet med ledarens dimen- l sioner angives genom formeln r — där r är det sökta motståndet, g sp. m., l längden (m.) och a tvärsnittsytan (kvmm.). — E. m beror vidare av temperaturen. Ett vid vanlig temp. oledande ämne kan vid högre temp. bli ledande, t. ex. glas och vissa metalloxider. För kol, metallegeringar och elektro-lyter minskas motståndet, då temp. stiger, metallerna däremot få större motstånd vid högre temp. enl. formeln r; = r0 (1 + ct) där rt och r0 är e. m. vid resp. t° och 0° och c är m o t-ståndets temperaturkoefficient. På denna omständighet ha grundats metoder att mäta temp. (se Bolometer och P y rometer). För vissa ändamål har man behov av ledare, vars motstånd icke alls ändras med temp. Detta villkor kan sägas vara praktiskt taget uppfyllt för konstantan, en legering av 60 % koppar och 40 % nickel, och manganin, 84 % koppar, 12 % mangan och 4 % nickel. — Vid temp. mycket nära absoluta nollpunkten (— 273° G.) sjunker helt plötsligt motståndet hos en metall till ett omätbart litet värde. En ström, som en gång har uppkommit, t. ex. genom induktion, fortsätter under lång tid att flyta fram med nästan oförminskad styrka. Detta tillstånd kallas »supraledande» och har — 361 — — 362 —