ELEKTRODYNAMIK intensitet. I svåraste fall upphör nervens ret-barhet för såväl galvanisk som faradisk ström helt. Fullständig degenerationsreaktion säges då föreligga, och utsikten till fullständig åter-ställelse är då mycket tvivelaktig. — Stegring av den galvaniska nervretbarheten åter utgör ett viktigt diagnostiskt tecken vid olika former av tetani, resp, spasmofili (se dessa o.) hos barn. af K. Elektrodynami'k är läran om elektricitet i rörelse, om den elektriska strömmen och dess egenskaper. Genom Galvanis och Voltas upptäckt av kontaktelektriciteten och det galvaniska elementet 1790—1800 skapades möjligheten att åstadkomma en varaktig elektrisk ström. Nutidens viktigaste strömkällor äro den elektriska ackumulatorn och den elektriska generatorn (se d. o.). Den elektriska strömmens viktigaste verkningar äro: den kemiska (se Elektrokemi), den magnetiska (se Elektromagnetism) samt värmeverkan (se Elektrisk uppvärmning och Joules lag)- På alla dessa verkningar ha grundats metoder och konstruerats instrument för mätning av strömmens styrka (se Elektriska mätinstrument). Se f. ö. Elektricitet, Elektrisk ström, Elektriskt motstånd och Elektrisk ledningsförmåga. — Ordet e. användes också för att beteckna läran om de mellan elektriska strömmar verkande krafterna och därmed sammanhängande fenomen. De grundläggande teoretiska och experimentella undersökningarna häröver gjordes av Ampère (se d. o.) kort efter örsteds upptäckt av elektromagnetismen (se d. o.). A. B. L. ElektrodynamomeTer, ett av den tyske fysikern W. Weber konstruerat instrument för uppmätning av elektrisk strömstyrka med tillhjälp av de krafter, varmed elektriska strömmar påverka varandra. Den består av två spolar av isolerad koppartråd, den ena fast, den andra rörlig och upphängd inuti den förra. När elektrisk ström ledes genom de båda spolarna, gör den rörliga på gr. av elektrodyna-misk verkan ett utslag, vars storlek är beroende av de olika strömmarnas storlek och riktning. Enl. e.-principen ha åtskilliga elektriska mätinstrument (se d. o.) konstruerats, ss. ampèremetrar, voltmetrar och wattmetrar. RJ.-n. Elektrofor [-å'r], en av den sv. fysikern Wilcke 1762 konstruerad apparat för elektrici-tetsalstring, vilken kan anses vara urtypen för influenselektricitetsmaskinerna. Den består av en jordförbunden metallplatta, på vilken en isolator, t. ex. en ebonitskiva, ligger. En ny metallplatta, försedd med ett isolerande handtag, lägges på ebonitskivan, sedan denna genom gnidning gjorts negativt elektrisk. Beröres den övre metallplattan med fingret och sedan lyftes upp, erhåller den positiv laddning av hög potential, vilket med kännedom om influensfenomenet lätt kan förklaras (se El e k t r i s k a fält). Metallskivan kan med en gnista urladdas. Sättes den åter ned på ebonitskivan, beröres med fingret och upplyftes, erhåller den på nytt elektrisk laddning. Förfarandet kan gång på gång upprepas, vilket visar, att den elektriska energien har sitt säte i isolatorn mellan ledarna. Vid upplyftandet måste, tack vare de attraherande krafterna, ett arbete uträttas, som är ekvivalent med den bildade elektriska energien. A. B. L. Elektrofore's, detsamma som elektrisk en-dosmos (se d. o.). Elektrofysiologi', läran om de elektriska livsföreteelserna (= bio-elektriska företeelser). Varje cell alstrar elektricitet, som genom lämpliga elektroder kan avledas till ett instrument för påvisande av densamma. Eftersom elektro-lyter (se Elektrokemi) ingå i den levan e cellen, kan avledningen till mätinstrumentet icke ske genom metallelektroder, hos vilka polarisation (se d. o.) är oundviklig. Fördenskull användas s. k. opolariserbara elektroder. De mest brukliga ha angivits av Emil Du Bois-Reymond och bestå av glasrör med ena änden tillsluten med en propp av lera, som indränkts med s. k. fysiologisk koksaltlösning (se d. o.) och som ligger an mot det organ, vars elektriska livsföreteelser skola undersökas. Glasröret är fyllt med koncentrerad zinksulfatlösning, och den elektriska strömmen uttages genom en amalgamerad zinkstav, som doppar ner i lösningen. — E. sysslar huvudsaki. med elektriska spänningsskillnader (potentialdifferenser) och använder för deras uppmätning vanl. galvano-metrar med så stort inre motstånd, att de i praktiken göra tjänst som elektrometrar. Om man undantar elektriska fiskars elektricitets-produktion (se Elektriska organ), äro de b i o-e 1 e k t r i s k a potentialdifferenserna mycket små och snabbt övergående. Fördenskull böra de använda galvanometrarna ha stor känslighet och liten tröghet. Idealinstrumentet är den Einthovenska sträng-galvanometern (se Galvanometer). — Mellan 2 punkter på ytan av en oskadad cell i vila råder fysikalisk-kemisk jämvikt, och fördenskull finnes ingen potentialdifferens. En sådan uppstår först genom en förändring av denna jämvikt (al t er a t i ons s t r ö m). Förändringen åstadkommes genom konstgjord skada vid den ena av punkterna (d e m a r k a-t i o n s s t r ö m) el. därigenom att de båda punkterna inträda i olika funktionell verksam — 367 — — 368 —