ELEKTROINGENJÖR att vid beredningen av läkemedlen hos dem uppstode ett slags »elektricitet», som kunde urskiljas ss. röd, gul, blå, grön och vit, i vilka färger de framställda sockerpillerna gärna färgades. Påven skänkte Mattei sitt stöd, och italienska staten var mycket nära att inköpa Mattei-medlen för statlig användning. Efter 1870 framstod emellertid alltmera klart e:s humbugsartade natur, Mattei utsattes för förföljelser av olika slag, men hans medel spriddes alltmer och uppleva f. n. en viss uppblomstring i n. Sverige. Analyser ha visat, att medlen äro fullkomligt fria från rimligt verkningsmöjliga läkemedelsmängder. E. med sin olikfärgade »elektricitet» är en lära, som hör mysticismen till. E. L. Bn. Elektroingenjör, se Mariningen j ö r k å-r e n. Elektrokardiografi', Elektrokardiogra'm, se Elektrofysiologi. Elektrokemi, den del av kemien, som behandlar sambandet mellan kemisk och elektrisk energi samt inbördes omvandlingar dem emellan. E. tillhör den fysikaliska kemien, som bildar en länk mellan de tidigare ss. helt skilda betraktade vetenskaperna kemi och fysik. De förhållanden, varmed e. sysslar, äro av fundamental betydelse för kemien i dess helhet. — En äldre, ej så fullst. men mera påtaglig definition säger: e. är läran om den elektriska strömmens inverkan på kemiska förlopp och om alstrandet av elektrisk ström genom kemiska förlopp. En av de första, som beskrivit elektrokemiska företeelser, är den italienske fysikern Beccaria, vilken 1770 medelst urladdningar från en friktionselektricitets-maskin framställde zink och kvicksilver ur resp, metallers oxider. 1790 gjorde Galvani sina berömda observationer av ryckningar hos grodpreparat, som kommit i beröring med metall. Detta gav upphov till studiet av den på kemisk väg alstrade s. k. g a 1 v a n i s k a elektriciteten. Volta konstruerade 1799 det första galvaniska batteriet. En form av detta är den s. k. Voltas stapel (se Galvaniska element), vilken består av parvis på varandra lagda koppar- och zinkplattor med mellanlägg av ylle, fuktat med utspädd svavelsyra. — Under loppet av 1800-talet skedde, trots att inom kemien intresset för det organiska området under större delen av seklet dominerade, ett successivt klarläggande av e:s grundlagar. Bland förgrundsgestalterna inom den elektrokemiska forskningen under denna tid märkas Berzelius och Hisinger, vilka 1803 publicerade arbeten av grundläggande betydelse. Da vy framställde 1807 medelst galvanisk elektricitet från ett stort batteri metallerna kalium och natrium ur deras resp, hydroxider i smält form. 1834 uppställde Faraday den efter honom uppkallade lagen (se nedan). Vid seklets mitt utfördes av Hittorf undersökningar över jonernas vandring. Kohlrausch studerade på 1870-talet lösningars elektriska ledningsförmåga. En verklig blomstring gick dock e. till mötes först sedan S. Arrhenius 1884—87 framträtt med sin elektrolytiska d i s s o c i a-t ions t e o r i. Stödd på denna teori byggde Nernst 1889 sin teori för elektromotoriska krafter. — Vid studiet av lösningar hade man observerat, att en stor grupp av ämnen i löst tillstånd visade helt andra och högre värden på osmotiskt tryck, ångtrycks- och fryspunkts-nedsättning än de enl. erfarenheter från annat håll beräknade (van’t Hoff). Detta gäller de s. k. elektrolyterna (syror, baser, salter), vilka i lösning ha förmåga att leda elektrisk ström. Dessa förhållanden förklarar Arrhenius efter ingående studium av elektrolyternas elektriska ledningsförmåga ss. beroende på att elektrolyterna omedelbart vid lösning i högre el. lägre grad uppdelas el. dissocieras i positivt och negativt laddade, fritt rörliga partiklar, joner. Denna dissociation åstadkommer samma verkan som en ökning av antalet molekyler i lösningen. Arrhenius visade överensstämmelsen mellan de ur osmotiska trycket samt de ur elektriska ledningsförmågan beräknade värdena på dissociationsgraden (den bråkdel av det lösta ämnets molekyler, som är dissocierad i joner) och gav därmed sin teori det kraftigaste stöd. Det visade sig snart, att dissociationsteorien ger möjlighet till en förenklad och enhetlig bild av ett stort antal fenomen inom kemien. BI. a. framväxte och stadfästes den uppfattningen, att kemiska reaktioner i lösningar, åtm. mellan de utpräglade elektrolyterna, alltid ske via jonerna. — Ett intensivt fortsatt utvecklingsarbete har under senare år ägt rum inom e., varvid emellertid även nya vägar börjat beträdas. Bland forskare inom området kunna nämnas Walden, Bjerrum, Milner, Hertz, Debye och Hückel. Det var redan tidigt bekant, att vissa elektrokemiska företeelser icke fullständigt kunna förklaras i överensstämmelse med Arrhenius’ teori. Detta gäller förhållandena vid de s. k. starka elektrolyterna, vilka utmärka sig för hög dissociationsgrad. Flera nya teorier ha framkommit, av vilka dock ännu ingen kan sägas vara fullständig. Den meningen har uttalats, att Arrhenius’ teori är i behov av en viss modifikation el. komplettering, men att densamma icke bör övergivas. Oberoende av huru den framtida utvecklingen kommer att gestalta sig, måste fastslås, att Arrhenius’ teori äger be — 371 — — 372 —