stående värde, då den tack vare sina fruktbringande egenskaper inlett en helt ny epok inom kemien. Den här följ, framställningen ansluter sig i huvudsak till Arrhenius" uppfattning Som avslutning beröras de nyare teorierna helt kortfattat. Som ex. på en elektrolyt kan nämnas kopparsulfat. Upplöses detta salt i vatten, sker en mer el. mindre fullst. dissociation i positivt laddade kuprijoner (Cu++) och negativt laddade sulfatjoner (SO4----), vilka var för sig äro fritt rörliga i vätskan. Ett ämne i jonform skiljer sig bestämt från samma ämne i fri form, då jonerna alltid äro elektriskt laddade, under det att det fria ämnet är elektriskt neutralt. Ju mera lösningen utspädes, desto fullständigare dissocieras det lösta ämnet. Dissociationsgra-den närmar sig alltmera värdet 1, ju längre utspädningen drives. Även vatten är dissocierat, ehuru i ringa grad. Vissa jonslag giva lösningen färg. Så ge t. ex. kuprijoner en karakteristisk blå färg, som framträder vid tillräcklig dissociation. Då en elektrisk ström passerar en lösning av en elektrolyt mellan två i vätska nedsänkta fasta ledare, elektroder, förmedlas elektricitets-transporten genom lösningen av vandrande joner. De positivt laddade jonerna röra sig mot den negativa elektroden, k a t o d e n, under det att de negativt laddade jonerna gå mot den positiva elektroden, a n o d e n. Man talar därför om kat joner och a n j o n e r. Vid elektroderna sker en utjämning av laddningarna. Här utfällas i flera fall i jonform förekommande ämnen direkt ss. fria ämnen. I andra fall kunna sekundära reaktioner inträffa, vilka event. leda till utfällandet av andra närvarande, kemiskt bundna ämnen. Vidare kan inträffa, att elektrodmaterialet ingår kemiska föreningar el. i jonform går i lösning. Alla dessa av den elektriska strömmen framkallade processer sammanfattas under benämningen elektrolys. Den beskrivna anordningen kallas ett elektrolytiskt bad. Benämningen elektrolyt kan användas på såväl det lösta ämnet som på lösningen. Elektrolyseras en lösning av kopparsulfat med användande av platinaelektroder, utfälles koppar å katoden. Vid anoden, dit sulfatjonerna vandra, utvecklas syrgas, under det att lösningen blir sur av svavelsyra. Användes kopparanod, sker ingen gasutveckling. I stället går koppar i lösning. Ett dylikt förlopp utnyttjas vid elektrolytisk kopparraffinering, där råkoppar användes som anod och ren koppar, elektrolytkoppar, utfälles på katoden, i detta fallet ett kopparbleck. Liknande är förloppet vid förkoppring, försilvring, förgyllning etc. (se G a 1 v a n o t e k n i k). Det ELEKTROKEMI föremål, som skall överdragas med metall, är katod. Anoden består av den metall, varmed överdraget skall ske. Som elektrolyt användes något lämpligt salt av ifrågavarande metall, vanl. av komplex karaktär. Elektrolyseras utspädd svavelsyra, fås vid resp, elektroder väte och syre. Saltsyra ger väte och klor. Genom elektrolys kan vid katoden erhållas en kraftig reduktionsverkan på omgivande ämnen. Vid anoden sker på motsvarande sätt oxidation. Får en och samma elektriska ström passera flera elektrolytiska bad, komma viktsmängderna av samtliga utfällda ämnen att förhålla sig som resp, ämnens ekvivalehtvikter. Denna sats benämnes Faradays lag. För alla ämnen gäller, att den elektriska laddning, som bäres av en gram-ekvivalent av ämnet i jonform, har samma storlek. Man kan sålunda genom mätning av mängden utfällda ämnen bestämma elektricitetsmängder och strömstyrkor. Som ex. kunna anföras silvervoltametern och knallgasvoltametern; i den förra bestämmes vid elektrolys av silvernitrat utfällt silver, i den senare summan av vid sönderdelning av svavelsyrelösningar utvecklat syre och väte. Vid elektricitetstransport genom en lösning vandrar, som framgår av det föregående, kat-joner och anjoner i inbördes motsatta riktningar. På gr. av de båda jonslagens motsatta laddningstecken representera deras olika rörelser dock elektricitetstransport åt ett och samma håll. Den överförda elektricitetsmäng-den fördelas sålunda på katjoner och anjoner, vilka emellertid i allm. vandra med inbördes olika hastigheter. Ett relativt mått på en jons vandringshastighet är dess överföring s-t a 1. Enl. Hittorf definieras katjonens och an-jonens överföringstal ss. de tal, som ange, huru stor bråkdel av en genom ett tvärsnitt av lösningen passerande elektricitetsmängd som bäres av resp, jonslag. Jonernas olika vandringshastigheter ge anledning till kon-centrationsskillnader mellan vätskepartierna i närheten av katod och anod. I samband med lösningar av elektrolyter talar man om molekylära (resp, ekvivalenta) ledningsförmågan och förstår därmed ledningsförmågan hos ett skikt av lösningen, 1 cm. tjockt i strömriktningen och av så stor volym, att inom detsamma rymmes en grammolekyl (resp, gramekvivalent) av det lösta ämnet. Dissocia-tionsgraden hos en elektrolyt beräknas ss. förhållandet mellan förefintlig ledningsförmåga av nämnt slag och det gränsvärde, vartill samma ledningsförmåga asymptotiskt närmar sig vid stigande utspädning. — Nedsänkes en metallstav i vatten el. i en lösning, som förut icke innehåller joner av ifrågavarande metall, ut — 373 — — 374 —