ELEKTROKEMISKA TEORIEN elektroden blir vätskan klar. Detta fenomen benämnes katafores och utnyttjas praktiskt bl. a. till avskiljande av fasta ämnen ur vatten, ss. vid vattenrening. Har det fasta ämnet formen av en porös vägg, som åtskiljer katodrum från anodrum, kommer i stället vätskan att vandra, vilket ger anledning till nivåskillnad mellan de resp, avdelningarna. Denna företeelse, till sin natur besläktad med den förra, benämnes endosmos och utnyttjas praktiskt vid garvning av läder, torkning av trä m. m. Här böra även beröras några elektriska företeelser i gaser. Gaserna äro i normalt tillstånd goda isolatorer. Emellertid förefinnes alltid ett mycket ringa antal gasjoner. Dessa skilja sig högst avsevärt från här tidigare omtalade joner och bestå av positivt el. negativt laddade gasatomer el. molekyler samt även av fria elektroner. Genom inverkan av katodstrå-lar, röntgenstrålar el. strålar från radioaktiva ämnen ökas jonisationen avsevärt, vilket föranleder ökad elektrisk ledningsförmåga hos gasen. Under inverkan av elektriska fält mellan två olika laddade elektroder stegras även jonisationen, så att vid tillräcklig spänning elektriska urladdningar uppträda. Man kan bl. a. skilja mellan stilla elektriska urladdningar, gnistor och ljusbågar. De förstnämnda uppträda, innan spänningen uppnått sådant värde, att gnista kan uppstå. I sht under inverkan av detta slags urladdningar bildas ur luftens syre ozon (se d. o.), vilket ämne tekniskt framstäl-les på elektrisk väg. Vid elektriska ljusbågar i luft bildas av kväve och syre kväveoxid. Härpå bygger Birkeland-Eydes metod för framställning av salpeter med användande av luftkväve. — Studiet av elektriska urladdningar i förtunnade gaser utgör ett viktigt led i utforskandet av grundämnenas natur. Den nyare forskningens angrepp på Arrhe-nius’ teori sker från två olika håll. Dels ha ex-, perimentellt påvisats fakta, som icke nöjaktigt kunna förklaras enl. nämnda teori, och dels motsäga teoretiska resonemang möjligheten av att elektriskt laddade partiklar kunna röra sig i varandras närhet helt oberoende av varandra. Man har kommit till den slutsatsen, att laddningarna i genomsnitt verka fördröjande på jonernas rörelser (Milner- och Hertz-effek-terna). Arrhenius’ teori har genom att bortse från interjoniska krafter vunnit en hög grad av enkelhet. Emellertid är just detta orsaken till att densamma icke gäller generellt. För svaga elektrolyter (låg dissociationsgrad) och i utspädda lösningar, där jonavståndet är stort och sålunda de elektriska krafterna ringa, gäller Arrhenius’ teori med tillräcklig noggrann het. Vid starka elektrolyter räknar man numera i allm. med fullständig dissociation. På gr. av de hämmande elektriska krafterna ha jonerna icke samma aktivitet, som elektriskt neutrala partiklar under motsvarande betingelser skulle besitta. Man kan därför tala om en skenbar dissociationsgrad som ett genomsnittligt mått på jonernas frihet. Denna är beroende icke endast på det studerade ämnets egen koncentration utan även på närvaron av andra, helt indifferenta elektrolyter (neutralsaltverkan). Jonerna äro vidare i högre el. lägre grad hydratiserade el. associerade med lösningsmedlets molekyler. Flera specialområden inom e. äro utforskade och försedda med tillfredsställande teorier, vilka dock äro ganska komplicerade. Någon generell teori för elektrolyter finnes f. n. icke. — Litt.: H. J. Creigh-ton, »Principles of electrochemistry» (1928); G. Angel, »Elektrokemi» (1930). T. Wlr. Elektrokemiska teorien. I början av 1800-talet blev frågan om sambandet mellan elektriska krafter och kemiska reaktioner aktuell på gr. av de erfarenheter, som gjordes av bl. a. Nicholson och Carlisle vid sönderdelning av vatten samt Berzelius och Hisinger vid sönderdelning av ett salt i bas och syra med hjälp av en galvanisk ström. Dessa erfarenheter bearbetades av Davy och resulterade i Davys e. t. (1807). Davy ansåg, att olika ämnen, t. ex. koppar och svavel, vid beröring blevo laddade med olika slag av elektricitet. Höjdes temp., ökades den elektriska spänningen, tills den försvann på gr. av att en kemisk förening bildades. Ju större spänningen var, innan föreningen bildades, desto större var den kemiska affiniteten ämnena emellan. 1812 uppställde Berzelius den e. t., som under de närmaste årtiondena blev förhärskande. Berzelius antog, att den primära egenskapen var, att atomerna ha minst två elektriska poler, d. v. s. ha elektrisk polaritet. Polernas elektricitetsmäng-der äro vanl. olika stora, så att ant. den positiva el. negativa är övervägande, d. v. s. atomen verkar utåt ant. elektropositiv el. elektro-negativ. Intensiteten av polariteten var enl. Berzelius likvärdig med överskottet av det ena el. andra slaget av elektricitet och olikheten i intensitet hos atomerna orsak till olika affini-tet. Enl. denna e. t. uppdelas de olika ämnena i elektropositiva och elektronegativa. Berzelius ansåg syret som det mest elektronegativa och kalium som det mest elektropositiva, och mellan dessa inordnades övriga grundämnen. Bildningen av kemiska föreningar mellan olika element el. olika ämnen beror enl. Berzelius på en attraktion mellan de minsta delarnas olik-nämnda poler och en utjämning av de olika — 379 — — 380 —