ELEKTROKEMISK INDUSTRI kranzcell, uppställd vid Nordiska syrgasverken, Örebro. Den filterpress-liknande apparaten består av ett flertal i serie lagda delceller, där de från varandra isolerade mellanväggarna tjänstgöra som bipolära elektroder. Varje mellan-elektrod är katod i en delcell och anod i den Pechkranz-cell vid Nordiska syrgasverken, Örebro. nästa. I varje delcell skiljes den vid anoden bildade syrgasen från den vid katoden bildade vätgasen genom mellan elektroderna placerade, med små hål för strömgenomgången försedda diafragmor av nickelplåt. Lösningen tillföres och gaserna bortföras genom olika, längsgående kanaler. De erhållna gaserna komprimeras för transport i stålcylindrar. Vätgas har numera mångsidig teknisk användning, ss. för framställning av syntetisk ammoniak enl. Haber, för fetthärdning, svetsning, fyllning av luftballonger samt på senare tid även för framställning av syntetiska motorbränslen. Syrgas användes vid autogen svetsning och skärning av metaller. Bland smältelektrolyser intager framställningen av aluminium (se d. o.) främsta rummet. I delta sammanhang kan även nämnas Haglunds metod för framställning av aluminiumoxid ur beauxit genom smältning samman med magnetkis i elektrisk ugn och efterföljande urlakning med vatten. Beryllium, magnesium, kalcium, barium och cermelall (ce-riumlegering, ger gnistor vid rivning mot stål och användes för tändapparater) framställas genom elektrolys av resp, metallklorider i smält form. Natrium och kalium erhållas på motsvarande sätt ur metallernas smälta hyd-roxider. Natrium användes bl. a. till framställning av natriumsuperoxid. Bland elektriska ugnar kunna särskiljas mot-ståndsugnar, ljusbågsugnar, blandade Ijusbågs-och motståndsugnar samt induktionsugnar. Mot-ståndsugnar kunna utföras med separata upp-hettningsmotstånd. Inom e i. får dock i allm. ugnsbeskickningen själv tjäna som motstånds-material, ss. vid tillverkning av grafit och car-borundum (kiselkarbid). Råmaterialet, i förra fallet antracit el. petroleumkoks, i senare fallet sand, kokspulver, koksalt och sågspån, upplägges i en långsträckt, rännformig ugn, i vars ändar grafitelektroder äro inmurade. Inuti beskickningen lägges en s. k. kärna, bestående av elektriskt ledande koksstycken. Vid processens början passerar den elektriska strömmen mellan elektroderna genom kärnan. Då temp. stigit tillräckligt, blir hela massan ledande. Grafit-tillverkningen grundar sig på att kol vid hög temp. omvandlas till grafit. Vid tillverkning av grafitelektroder utgår man från stavar, pressade av petroleumkoks med stenkolstjära som bindemedel, vilka inläggas i grafitugnen, inbäddade i kokspulver. Carborundum brukas på gr. av sin hårdhet som slipmedel. Samma användning har alundum (smält lerjord), som även framställes i elektrisk ugn. Vid ljusbågsugnar alstras värme genom en el. flera elektriska ljusbågar, verkande ant. endast mellan i ugnen inskjutande elektroder el. mellan dessa och smältan. Dylika ugnar, liksom även nedan beskrivna induktionsugnar, användas i stor utsträckning vid elektroståltillverkning. Man har här bl. a. den fördelen, att smältningen kan ske snabbt och vid hög temp., utan att det behandlade materialet förorenas genom något bränsle. Vid den sv. Rennerfelt-ugnen användas tre elektroder (vanl. av grafit), de två inskjutande i ugnen från var sin sida, den tredje uppifrån. Ugnen drives med växelström. På gr. av det elektriska kraftfältet »blåses» ljusbågen ned mot smältan. Blandade ljusbågs- och motståndsugnar representera huvudparten av inom e. i. förekommande ugnar. Värme utvecklas här vid strömmens passage såväl genom den som motståndsmaterial tjänande beskickningen som genom ljusbågar mellan denna senare och elektroderna. Sådana ugnar användas bl. a. vid tillverkning av kalciumkarbid, den tidigast utvecklade elektrotermiska industrien. Elektroderna äro här vertikalt anbragta. Ugnsbottnen består av stampad kolmassa. Beskickningen ut-göres av bränd kalk samt kol i form av träkol, koks el. antracit. Driften sker numera kontinuerligt. Den smälta karbiden uttappas nedtill i gjutskänkar. Efter avsvalning krossas och siktas produkten, varefter den förpackas lufttätt. Avsevärda kvantiteter karbid användas till framställning av kalkkväve (kalciumcyanamid). Detta ämne användes dels som gödningsmedel, dels som utgångsmaterial för framställning av ammoniak och ammoniumsalter. Finmalen karbid upphettas i en ström av kvävgas i ljusbågs- eller motståndsugn. Kvävet bindes härvid — 383 — — 384 —