ELEKTROKULTUR skola hjälpa den sv. järnhanteringen att återtaga, vad som på senare år förlorats i den allt hårdare konkurrensen med utlandet. — Litt.: K. Arndt, »Technische Elektrochemie» (1929); G. Angel, »Elektrokemi» (1930). T. Wlr. Elektrokultur, odling av växter, som påverkas av elektriska spänningar. Vissa forskare (bl. a. den finske fysikern S. Lemström) ha funnit, att utvecklingen av vissa växter gynnas genom inverkan av elektriska strömmar, framledda i ett nät av metalltrådar, uppspänt över växtplatsen el. nedlagt i jorden under växt-rötterna. Någon pålitlig metod för e. har dock icke kunnat utarbetas. Elektriciteten har däremot fått större användning till uppvärmning av jordbäddar i växthus och drivbänkar samt för belysning av vissa växter under den mörka årstiden (se L j u s b e h a n d 1 i n g). C. G. D. Elektrolu'x, A.-b., Stockholm, grundades 1910 under namnet Elektromekaniska a.-b., vilket 1919 ändrades till det nuv. Efter en 1928 genomförd tiodubbling av aktiekapitalet och förvärv i samband därmed av aktiemajoriteterna i ett antal samarbetande bolag har E. numera karaktären av ett holdingbolag för en stor koncern av tillverknings-, patent- och försäljningsbolag, vilkas huvudartiklar äro dammsugare (varav koncernen är världens största tillverkare), kylskåp (Platen-Munters’ patent), golvbonare, vattenfilter och tvättmaskiner. Genom sina dotterbolag förfogar E. över fabriker i Sverige, Tyskland, England och Frankrike. I U. S. A. har kylskåpstillverkningen överlåtits på ett särsk. bolag, med vilket ett av koncernens utländska dotterbolag 1929 träffat nytt avtal, varigenom koncernen förutom ersättning kontant och i form av aktier i exploaterings-bolaget tillförsäkrats förhöjd royalty på den amerikanska kylskåpsförsäljningen. Sin försäljning driver koncernen eljest huvudsaki. direkt genom o. 350 egna försäljningsställen, spridda över hela den civiliserade världen. Moderbolagets omslutning utgjorde vid 1929 års slut 71,6 mill. kr., därav aktiekapital 60 mill. kr. (6 mill. A-aktier och 54 mill. B-aktier, de senare införda även på Londonbörsen). En konsoliderad balansräkning för hela koncernen utvisade samtidigt en omslutning av 79,4 mill. kr., därav 72,2 mill. kr. i eget kapital (inkl, odisponerade vinstmedel). Lth. Elektroly's, Elektroly't, se Elektrokemi. Elektrolytisk blekning, blekning medelst bleklösningar, vunna genom elektrolys (se Elektrokemi). Benämningen är något missvisande och torde härstamma från det tidigare stadium, då blekmedlet framställdes i omedelbar kontakt med el. inuti det för blekning avsedda godset. Elektrolyseras t. ex. en lösning av natriumklorid, kan processen ledas så, att en som blekmedel (se d. o.) lämplig natriumhypoklorithaltig lösning direkt erhålles. I stor skala framställas bleklösningar mera ekonomiskt genom absorption av eleklrolytiskt vunnen klor i alkaliska lösningar (natronlut, kalkmjölk) utanför själva elektrolysören. T. Wlr. Elektrolytisk dissociationsteori [-fo'ns-], se Elektrokemi. Elektrolytisk raffine'ring, rening av metaller genom elektrolys. Vid de flesta metoder för framställning av metaller ur malmer erhålles som mellanprodukt en mer el. mindre oren råmetall, som genom särsk. processer måste befrias från skadliga föroreningar. Bland olika metoder för detta ändamål är e. r. den mest effektiva i de fall, då man önskar en i det närmaste kemiskt ren slutprodukt. Metoden är baserad på det förhållandet, att olika metaller kräva olika hög spänning för att eleklrolytiskt utfällas ur en saltlösning. Man kan därför reglera spänningen så, att endast den av de i lösningen närvarande metallerna utfälles, som kräver den lägsta spänningen mellan elektroderna. Metoden har sin viktigaste tillämpning vid framställning av ren koppar för elektriska ändamål. Man kan därvid utan svårighet nå en renhetsgrad av 99,99 % koppar, vilket är av stor betydelse, emedan kopparns elektriska ledningsförmåga avsevärt nedsättes även genom mycket små halter av vissa föroreningar. Vidare kan man vid e. r. lätt utvinna de små mängder av silver och guld, som ofta ingå i råkopparn. Kopparraffinering tillgår på följande sätt. I en lösning av kopparsulfat och svavelsyra nedsättes en anodplatta av råkoppar. Som katod tjänstgör en tunn plåt, ett s. k. moderbleck, av ren koppar. Då ström av lämplig spänning tillkopplas, löses koppar vid anoden och utfälles på katoden. Samtidigt lösas vissa föroreningar, ss. järn, nickel, zink och tenn, men då dessa metaller kräva en högre spänning än kopparn för att utfällas på katoden, kvarstanna de i lösningen. Silver och guld förbli olösta och nedfalla vid anoden, allteftersom kopparn utlöses. De bilda där jämte andra olösliga föroreningar och olösta kopparpartiklar s. k. anodslam (se d. o.), varur de sedermera utvinnas. Vid industriell drift användas tvenne olika system för elektrodernas anordning. Enl. multipelsystemet anbringas i samma cell ett 20-tal katodbleck samt växelvis mellan dessa anodplattor av råkoppar. Under elektrolysen kommer då koppar att utfällas på båda sidor av alla moderblecken utom de båda yttersta. Vid seriesystemet nedsättes ett stort antal plattor av råkoppar i en cell av oledande material. Endast de båda — 387 — — 388 —