ELEKTROMAGNETISK STRÅLNING yttersta plattorna anslutas till strömmen. De mellanliggande plattorna bilda då s. k. dubbel-poliga elektroder; den ena sidan tjänstgör som anod, den andra som katod. Kopparn löses alltså på anodsidan av varje platta och utfälles på katodsidan av den bredvidliggande. Processen fortgår, till dess all råkoppar är upplöst. Energiförbrukningen vid seriesystemet är lägre än vid multipelsystemet, men det förstnämnda kräver en råkoppar med högst 1,5 % föroreningar, medan man vid multipelsystemet kan bearbeta råkoppar med upp till 5 % föroreningar. Energiförbrukningen uppgår till 0,is— 0,25 kwt pr kg. koppar. — E. r. av silver och guld sker i huvudsak på samma sätt som kopparraffinering. Som utgångsmaterial användes ur malm framställd råmetall, anodslam från kopparraffinering, avfall från guldsmedsfabri-ker etc. Elektrolyten utgöres vid silverraffinering av silvernitrat och salpetersyra, vid guldraffinering av guldklorid och saltsyra. Genom e. r. framställes även rent järn, s. k. elektrolytjärn, dock endast i liten omfattning och för spec. ändamål. För raffinering av andra metaller användes metoden endast i undantagsfall. Någon livskraftig elektrolytisk raffineringsindustri har hittills icke funnits i Sverige. Under 1931 igångsättes emellertid en större anläggning vid Skellefteå gruv-a.-b:s kopparverk i Rönnskär. I. S. Elektrolytjärn, rent järn, framställt genom elektrolytisk raffinering (se d. o. och Järn). Elektrolytkoppar, handelsbeteckning för koppar framställd genom elektrolytisk raffinering (se d. o. och Koppar). Elektrolytåskledare, se ö verspänni n g s-skydd. Elektromagne't, en vanl. av mjukt järn bestående magnet, vars magnetism framkallas av elektrisk ström, som ledes genom en kring järnstycket anordnad spole av isolerad koppartråd, och vilken blir praktiskt taget omagnetisk, när strömmen upphör. E. har fått en vidsträckt användning inom såväl svag- som starkströmstekniken vid konstruktion av reläer, elektriska lyftverktyg, bromsanordningar o. d. samt ss. manöverorgan vid avståndsmanövrering av apparater m. m. R. L-n. Elektromagnetiska enheter, se Elektriska enheter 2). Elektromagnetiska ljusteorien, en av Maxwell 1864 framlagd teori, vilken förklarar ljuset som en elektromagnetisk vågrörelse; se Elektricitet, Elektriska fält och Elektromagnetisk strålning. A.B.L. Elektromagnetiska svängningar, se Elektriska svängningar. Elektromagnetisk dämpning, betecknar dels en amplitudminskning hos en elektromagnetisk vågrörelse (se Elektriska svängningar), dels en på elektromagnetisk väg framkallad bromsning av metallföremål, som röra sig i ett magnetiskt fält (se V i r v e 1 s t r ö m-mar). A.B.L. Elektromagnetisk induktion [-Jo'n], se Elektromagnetism. Elektromagnetisk strålning är en sammanfattande benämning på de strålningsfenomen, som till sin natur utgöras av elektromagnetisk vågrörelse, vilken med ljusets hastighet utbreder sig i rymden. Tanken på en sådan vågrörelse framställdes av J. C. Maxwell 1864 på basis av Faradays uppfattning av det elektriska fältets natur (se Elektriska fält). Rymden, »etern», är en oledare, och en elektrisk ström i vanlig mening kan därför icke uppstå i den. Däremot antog Maxwell tillvaron av en »förskjutningsström» (se E I e k t r i s k ström), som kunde framkallas av ett föränderligt elektriskt fält och som i sin tur kunde alstra ett magnetfält av föränderlig styrka, magnetfältet en ny förskjutningsström o. s. v. Om på ett ställe i rymden en störning i det elektriska fältet inträffar, fortplantar sig denna åt alla håll genom en sådan växelverkan mellan föränderliga elektriska och magnetiska fält. Teorien visade, att såväl den elektriska som den magnetiska fältstyrkan måste stå vinkelrätt mot fortplantningsriktningen och variera periodiskt med avseende på tid och rum. Man hade således rätt att tala om en transversell vågrörelse (se d. o.) av elektromagnetisk karaktär. Vidare gav teorien, att vågornas fortplantnings-hastighet var 300,000 km./sek., vilket värde väl överensstämde med det experimentellt funna värdet på ljushastigheten. Maxwell antog därför, att de av honom förutsagda vågorna gåvo en förklaring på ljusets natur. Teorin vann ett stöd, då en av dess följdsatser, att ett ämnes brytningsindex är kvadratroten ur dess dielekt-ricitetskonstant (se Dielektrikum), i stort sett visade god experimentell överenstämmelse, men vann allmän tillslutning först genom de av H. Hertz utförda försöken 1888. Strålningen framkallades här genom högfrekventa elektriska svängningar i en växelströmskrets (se Elektriska svängningar), och dess utbredningshastighet visade sig överensstämma med ljusets. Även andra för ljuset karakteristiska egenskaper, brytning, reflexion, disper-sion, interferens, polarisation, framkommo här och bevisade ljusets elektromagnetiska karaktär. De olika slagen av ljus, synligt och osynligt (se tab. på sp. 391—392), uppkomma genom tillståndsändringar hos atomer el. molekyler, — 389 — — 390 —