ELEKTROMAGNETISK VRIDNING Våglängdsområde De använda längdenheterna äro: vilka ge upphov till ett energiöverskott, som utbreder sig i rymden som en e. s. (se Atom). De senaste åren ha medfört upptäckten av ytterligare en art strålning, kosmisk strålning, som sannolikt även den är av elektromagnetisk natur med våglängder c:a 100 gånger mindre än de kortaste uppmätta våglängderna för gamma-strålar. Den upptäcktes 1912 av Hess och befinner sig ännu på ett täml. outforskat stadium. A. B. L. Elektromagnetisk vridning av polarisa tionsplanet, Faraday-effekt, se Magnetooptik. Elektromagneti'sm är läran om den elektriska strömmens magnetiska egenskaper. 1820 gjorde H. C. Ö r s t e d upptäckten, att en elektrisk ström förmår ändra inställningsriktningen hos en kompassnål. S. å. gav A m p è r e sin »simregel» för nålens rörelseriktning (se A m-p è r e s regel), örsteds lärjunge och efterträdare H o 11 e n formulerade den ännu använda »tumregeln»: om man håller högra handens insida mot ledare och magnetnål med fingrarna i strömmens riktning, så angiver tummen nordpolens utslagsriktning. Kraften mellan ström och magnet är ömsesidig; redan örsted visade, att strömbanan bringades i rörelse, om dess upphängningsanordning det medgiver. Lätt inses, att lillfingret i den nämnda regeln kommer att angiva strömbanans rörelseriktning. Snart förstod man, att förklaringen till det av örsted upptäckta fenomenet låg däri, att strömmen förmådde alstra ett magnetiskt fält. Dess kraftlinjer gjordes synliga för första gången av Seebeck 1821 med järnfilspån (se Magnetiska fält). Omkr. en rätlinjig strömbana gå de i koncentriska cirklar; deras riktning förhåller sig till strömmens som vridningsriktning och inskjutningsriktning hos en skruv (»skruv-regeln»), Vid en cirkulär ledare gå de in genom ledarens ena sidoplan, »sydsidan», och ut genom det andra, »nordsidan». Även här kan skruvregeln användas; vrider man skruven i strömmens riktning, så förskjutes den i kraftlinjens. En strömspole, »solenoid», visar samma kraftlinjebild som en stavmagnet. — Redan 1820 bevisades lagen för kraftverkan mellan ström och magnetpol (B i o t-S a v a r t s lag, se d. o.) teoretiskt av L a p 1 a c e, experimentellt av Bio t och S a v a r t. För en cirkulär ledare erhåller man den kraft, varmed en magnetisk enhetspol i centrum påverkas enl. 2 n- i uttrycket K = ~ — dyn, där i är ström- styrkan och r cirkelns radie. På denna lag grundar sig definitionen på den elektromagnetiska enheten för strömstyrka (se Elektriska enheter). Den har också möjliggjort konstruktionen av en mångfald typer av mätinstrument (se Galvanometer och Elektriska mätinstrument). — Den tekniskt sett viktigaste yttringen av e. upptäcktes av Arago 1820, då han fann, att en strömgenomfluten trådspiral förmådde magnetisera en stålstav, omkr. vilken den var lindad. Den första stora elektromagneten konstruerades av Sturgeon 1825. Polerna hos en elektromagnet kunna bestämmas ur tumregeln el. skruvregeln, om man känner strömmens riktning. — Ett stort steg framåt tog kunskapen om e. genom Ampères teoretiska och experimentella arbeten över strömmars verkan på varandra. Han sammanfattade sina resultat i satserna: parallella strömmar attrahera varandra, om de gå åt samma håll, repellera varandra, om de gå åt motsatt håll; korsade strömmar söka vrida sig så, att de bli parallella och gå åt samma håll. Ampère visade också, att en solenoid har samma egenskaper som en stavmagnet, och leddes härav till sin teori, att magnetismen är en egenskap hos kropparna, som uppstår genom elektriska cirkelströmmar inom deras minsta smådelar, atomer eller molekyler. Denna uppfattning har övertagits av den moderna elektronteorien, som anser, alt magnetismen framkallas av de elektroner, som inom atomen rotera omkr. atomkärnan (se Atom). Teorien har vunnit experimentell bekräftelse genom Einstein—de Haas-effekten (se Einsteineffekt). — En av e:s såväl teoretiskt som tekniskt viktigaste delar är den elektromagnetiska induk-tionen, upptäckt av Faraday 1831. Örsted hade — 391 — — 392 — Hertz’ska vågor och radiovågor c:a 5,000m. — 0,22 mm. Värmestrålar el. ultraröda strålar » 0,42 mm. — 0,770/z Synligt ljus.................. » 0,770 u — 0,384 u Ultravioletta strålar.......... » 0,384 /u — 0,0075 Röntgenstrålar................. » O,‘oii5 u — O,on uu Radioaktivagamma(/)-strålar. .. » 0,086 — 0,0006^/4 1 1,000 mm. 1 1,000 P