ELEKTROMOBIL valen av de observerade storheterna. Hit hör den elektrostatiska vågen, där man mäter attraktionen mellan en kondensators plattor ant. med en balansvåg (Kirchhoff) el. en fjädervåg (Thomson). Känner man vidare ytan av metallplattan och plattavståndet, kan potentialdifferensen beräknas. Denna e. är omständlig att handha och användes mest för gradering av någon e. med skala. — Vidare bör nämnas Thomsons kvadran t-e. Det rörliga systemet, en nål av 8-form, befinner sig här i en flat cylinderformig dosa, som genom två mot varandra vinkelräta snitt uppdelats i 4 kvadranter (därav namnet). De diametralt mot varandra stående kvadranterna äro ledande förenade med varandra, och de båda paren tilldelas den potentialdifferens, som skall bestämmas. Nålen laddas med en konstant, hög T. v. Brauns, t. h. Wulffs elektrometer. potential, och av dess vridning, som avläses med kikare och skala, kan den sökta potentialdifferensen beräknas. Senare förbättringar, främst av Hallwachs och Dolezalek, ha drivit upp känsligheten till 1 milliondels volt. — Elektrometrar med skala bestå' av ett jordförbundet hölje, helt el. delvis av metall, och en genom höljet gående isolerad metallstav. Denna kan uppbära en aluminiumvisare, vars utslag avläses på en skala, graderad i volt (K o 1 b e s e., B r a u n s e., användbar från 500—10,000 volt), el. två guldblad, vilkas divergens avläses på en graderad skala (E x-n e r s e., förbättrad av E 1 s t e r och G e i t e 1, mätområde 50—200 volt). Känsligheten kan ökas genom användning av en hjälppotential. Vid H a n k e 1 s e. får ett guldblad hänga ned mellan två metallplattor, förenade med var sin pol av ett elektriskt batteri på 100—200 volt. Denna e. kan användas inom ett område av O,oi—100 volt. Samma princip går igen i E d e 1-manns strän g-e., där en tråd av platina el. platinerad kvarts är utspänd mellan två skivor, mellan vilka den sökta potentialdifferensen an- lägges. Ger man åt tråden en konstant potential på c:a 1,500 volt, kan en potentialdifferens på O,ooi volt bestämmas. Wulffs e. har två pla-tinerade kvartstrådar, upptill fästade i samma punkt och nedtill spända med en fjädrande kvartstråd. Tillföres laddning, repellera trådarna varandra, och förskjutningen kan avläsas med ett mikroskop. Denna e. har ett stort mätområde, från några få volt upp till c:a 1,400 volt, beroende på hur trådarna spännas. Slutl. kan nämnas Lippmans k a p i 11 ä r-e., som till sin konstruktion fullständigt skiljer sig från de föregående. Ett kapillärrör innehållande kvicksilver doppas ned i utspädd svavelsyra och får tjänstgöra som katod för en ström, som ledes genom syran. Väte utfälles och åstadkommer en ändring i kvicksilvrets ytspänning och därmed en förskjutning av kvicksilverpelaren. Inom vissa gränser, upp till c:a 0,9s volt, är denna förskjutning proportionell mot den anlagda potentialdifferensen och kan användas för att mäta denna. A. B. L. Elektromobi'1, elektrobil, se Automobil, sp. 880. Elektromotor, se Elektriska maskiner. Elektromotorisk kraft, den potentialdifferens, som råder mellan polerna hos ett öppet galvaniskt element (se d. o.). Även i andra fall, då elektrisk ström alstras, talar man om en e. k. ss. den strömdrivande kraften, t. ex. inducerad e. k., termo-e. k. o. s. v. A. B. L. Elektron [ å'n] (grek. e'lektron, förening av guld och silver, bärnsten, till ele'ktor, lysande), namn på den minsta i naturen förekommande elektriska laddningen, en odelbar »elektricitets-atom», av vilken alla laddningar tänkas uppbyggda. Tanken på en elektrisk enhetsladdning framställdes först av J. Stoney och H. v. Helm-holtz som en konsekvens av Faradays elektro-lytiska lag. Namnet e. infördes av Stoney 1891. En vidgad uppfattning av e:s roll vid de fysikaliska processerna, särsk. vid ljusets gång genom materiella kroppar och därmed sammanhängande fenomen, framkom 1892 genom H. A. Lorentz. Alla atomer antogos innehålla små lättrörliga elektriska laddningar, som identifierades med e. Upptäckten av Zeeman-effekten (se d. o.) 1896 gav ett starkt stöd åt detta antagande och lämnade möjlighet att bestämma laddningens art och e:s massa. De följ, åren gåvo direkta experimentella bevis för e:s existens. Man påvisade den i katodstrå-larna (se Elektriska urladdningar och Katodstrålar), i fotoelektriciteten (se d. o.), i de radioaktiva betastrålarna (se Radioaktivitet) och i emissionen från en starkt upphettad metalltråd (se El e k t r i c i — 395 — — 396 —