ELEKTRONRÖR tet och Glödelektricitet). Att en e. har negativ laddning, påvisades såväl genom direkta försök (Perrin 1895) som indirekt genom studiet av e:s gång genom elektriska och magnetiska fält (J. J. Thomson, Wie-chert och Kaufmann 1897). Denna metod gav också hastigheten, som för olika e.-slag har olika storlek och för beta-strålar kan uppgå till 99,8 % av ljushastigheten, samt förhållandet mellan laddning och massa, som är lika för alla e. Massan är beroende av hastigheten och växer med denna, vilket förklarats genom föreställningen om .»elektromagnetisk massa», ett begrepp, som i den moderna fysiken spelar stor roll. Härmed menas, att det motstånd mot rörelseändringar, som är kännetecknande för massa, framkallas av elektromagnetiska reaktionskrafter (självinduktion). E:s laddning bestämdes 1912 av Millikan efter årslånga och ytterst omsorgsfulla mätningar till 4,774 . 10-10 elektrostatiska enheter (se Elektriska enheter), och härav erhölls massan 0,399. 10 ~28 gr., 1,846 gånger mindre än väteatomens massa. Teorien om e. och genom deras rörelser framkallade fenomen har under de senaste årtiondena kommit att omfatta fysikens mest centrala problem, ss. atomens byggnad, ljusets emission och absorption, elektricitetens och värmets ledning o. s. v. — Vad e:s natur beträffar, gjorde man sig på ett tidigare stadium föreställningar, som närmade sig den gamla äm-nesteorien (se Elektricitet): »en e. var ända till materiell existens förtätad elektricitet». Under de allra senaste åren har en ny uppfattning börjat göra sig gällande, e:s »vågnatur», teoretiskt och experimentellt grundad av de Broglie, Schrödinger, Davison och Ger-mer, Rupp, P. G. Thomson m. fl. A. B. L. Ele'ktron, lätt metall-legering (spec. v. 1,73— 1,84), vanl. innehållande 87—97 % magnesium samt vidare varierande mängder aluminium, zink, kisel, mangan m. m. E. är lättast bland de numera mot allt större teknisk betydelse gående s. k. lättmetallerna (se d. o.). T. Wlr. Elektro'nrör kallas i allm. vakuumrör, i vilka den termiska elektronemissionen utnyttjas, ss. ventilrör, röntgenrör (se d. o. och Röntgenteknik), men vanl. förbehålles detta namn de framför allt inom radiotekniken använda glödkatodrören, som förutom anod och glödkatod merendels ha ytterligare en el. flera elektroder, s. k. gitter eller galler. Till det yttre erinra dessa rör om en vanlig glödlampa (fig. 1); de bestå av en glasballong, i vilken vanl. högvakuum råder. I glasväggen äro tilledningar till elektroderna insmälta. De senare anordnas vanl. i cylindrisk symmetri: ytterst finnes anodblecket i form av en cylin- Fig. 1. Elektronrör. der, och längs dennas axel är glödtråden, kato-den, spänd. Mellan dessa elektroder anbringas gittret, som oftast utgöres av en spiralvriden tråd. Glödtråden kan upphettas genom en elektrisk ström, som ledes genom densamma, varvid den utslungar elektroner med en av trådens temp. beroende hastighet. Som material till glödtråden användes ant. wolfram (»högtemperaturrör») el. också någon annan metall, som överdragits med metalloxid el. med vissa metaller (torium etc.; »lågtemperaturrör»). I det senare fallet behöver trådens upphettning ej vara så stor, för att önskvärd elektronemission skall erhållas. Förbindes anoden med den positiva, katoden med den negativa polen av ett batteri (a nodbatteri), genomfly tes röret av en ström i riktning från anoden till katoden (a nodström), om samtidigt glödtråden upphettas. De från denna emitterade, Fig. 2. Karakteristikor för ett 2-elektrodrör vid olika glödströmstyrkor. negativt laddade elektronerna röra sig under in-lytande av det elektrostatiska fältet mellan anoden och katoden i riktning mot den förra. Förbytas anodbatteriets poler, blir röret oledande Härpå grundar sig e:s användning som lik — 397 — — 398 —