ELEKTROSTÄL brukas inom skilda discipliner e. för regist rering av svaga elektriska strömmar. — Litt.: H. Barkhausen, »Elektronenröhren» (3 Aufl., 2 bd, 1926—28); H. G. Möller, »Die Elektronen-röhren und ihre technischen Anwendungen» (3 Aufl. 1929). N.R-e. ElektroTiteori, en av H. A. Lorentz 1892 grundad teori, som bygger på antagandet, att de materiella kropparnas atomer skulle innehålla ytterst små, lätta, elektriskt laddade smådelar, elektroner (se d. o.). E. har på en mängd områden visat sig vara ytterst fruktbar och utgör en av den moderna fysikens hörnstenar. A. B. L. Elektroopti'k, vetenskapen om de förändringar av kropparnas optiska egenskaper, som framkomma genom inverkan av elektriska fält. De viktigaste hithörande fenomenen äro: den elektriska dubbelbrytningen (se d. o.), upptäckt 1875 av Kerr vid glas och kol-svavla och sedan undersökt vid ett stort antal kroppar, såväl fasta som flytande och gasformiga, samt S t a r k e f f e k t e n (se d. o.), upptäckt 1913 av J. Stark. Denna effekt består i att de ljussorter (se Spektrum), som en ljuskälla utsänder, uppdelas under inverkan av starka elektriska fält. A. B. L. Elektroosmos [-åsmå's], detsamma som elektrisk endosmos (se d. o.). EIektropunktu'r, med., seGalvanopunk-t u r. Elektroskop [-å'p], instrument, med vilket man kvalitativt jämför elektriska potentialer (se d. o.) och avgör arten av en elektrisk laddning. E. ha konstruerats av många olika typer, alla bestående av ett isolerat metallsystem och en däri fästad rörlig visare, som gör utslag, då laddning tillföres. Det enklaste är guldblads-e., konstruerat av Bennet 1787. Utslaget erhålles på gr. av repulsionen mellan två guldblad, som hänga ned från en isolerad metallstång, inneslutna i en glasbehållare för att undvika störningar från luftströmmar. Historiskt viktigt är Voltas kondensator-e., som utgör en kombination mellan en liten skivkon-densator (se Elektrisk kondensator) och ett guldblads-e. I Bohnenbergers e. och Hankels e. hänger ett guldblad ned mellan två plattor, förenade med var sin av polerna till en galvanisk stapel el. ett högspänningsbatteri. Av bladets utslagsriklning kan man avgöra, vilket tecken den tillförda elektriciteten har. — Ett e., som försetts med skala, så att det möjliggör mätningar av elektrisk potential, benämnes elektrometer (se d. o.). A. B. L. Elektrostati'k, läran om elektriciteten i vila, om elektriska laddningar och deras egenskaper. E. som exakt vetenskap började 1785 med Coulombs lag k =-• dyn, där Ci och e2 äro de laddningar, som påverka varandra på avståndet a cm., och f är det mellanliggande mediets dielektricitetskonstant. Se Elektricitet, Elektriska fält, Elektrisk potential, Elektrisk kapacitet och D i e 1 e k t r i k u m. A. B. L. Elektrostatiska enheter, se Elektriska enheter 1). Elektrostriktion [-fo'n], form- el. volymändring, som en oledande kropp kan undergå, om den införes i ett elektriskt fält. Enl. Faradays uppfattning av det elektriska fältets natur förklaras e. genom en mekanisk verkan av kraftlinjerna, vilken de framkalla i sin strävan att sammandraga sig. Ändringarna äro små och svåra att experimentellt bestämma. A. B. L. Elektrostål, stål framställt i elektrisk ugn. Som råmaterial för tillverkningen användes vanl. stålskrot och tackjärn, ibland även råstål, som från bessemerkonverter el. martinugn överföres till e.-ugnen i flytande form för slutlig raffinering. Smältningsprocessens genomförande varierar starkt alltefter utgångsmaterialets renhet och de fordringar, som ställas på slutprodukten. Är halten av fosfor och svavel i råmaterialet hög, underkastas det smälta stålet först defosforering genom insättning av järnmalm och kalk, då fosforn bindes i den kalkrika slaggen och avlägsnas med denna. Därefter tillsättas desoxidationsmedel — kol i olika former, kiseljärn, ferromangan etc. — för nedbringande av stålbadets syrehalt samt kalk, som vid hög temp. förmår upptaga svavel ur det desoxiderade stålet. Slutl. justeras kolhalten i stålet till önskad storlek och tillsättas ev. legeringsämnen. Användes däremot ett rent utgångsmaterial, närmar sig e.-för-farandet mera till en ren omsmältnings- och legeringsprocess, i flera avseenden liknande degelstålsmetoden. E.-ugnens fördelar framför marlinugnen och bessemerkonvertern ligger just i denna vidsträckta möjlighet att efter behovet variera smältningsförloppet och att under noggrann kontroll av temp. och slaggsammansättning genomföra olika åtgärder för stålets rening och färdigställande. Det är dock all märka, att man trots detta icke heller i en e.-ugn kan framställa ett stål av allra högsla kvalitet med utgående från lågvärdigt råmaterial. De vanligaste ugnslyperna för framställning av e. äro Héroultugnen för chargevikter upp till 50 ton, Rennerfeltugnen och olika induk-tionsugnar, på senare år spec. högfrekvens-ugnen, för smärre enheter (se Elektriska ugnar). De mindre ugnarna användas särsk. — 401 — — 402 —